16 tack och ett farväl.
Då var det dags att lämna Dublin igen, antagligen för gott den här gången. Jag har haft det för jävla bra här, bättre än bästaste bäst. Tack alla som gjort det så. Tack Moa och Vidar för att vi faktiskt satte oss i den där bilen en solig augustieftermiddag, destination Västerås. Tack Lina för att du körde oss, trots att du tog mer betalt för bensinen än va flyget kostade. Tack Dublin för alla förfester, alla fester, alla efterfester som man nästan blivit för gammal för. För alla mänskliga pyramider och torn, för alla gånger vi dansat bara för att det är så fruktansvärt roligt. För alla skador som blivit till minnen, varje näradöden upplevelse, varje svimmande vuxen karlakarl.
Tack som fan för trädgården på Old Mount Pleasant. Tack för att den i mitt minne är klassiskt grönskande fin, utan den plastiga skamfläck som ett lay-z spa kanske inneburit. Tack för vinet. Tack för torgen i stan, tack för taken. Tack till alla er som älskat Piano Man lika mycket som jag.
Tack till Marocko och hela Judendomen för alla lätta skämt, alla intressanta diskussioner, för alla promenader hem som urartat exakt vid H&M.
Tack HP och CPL för att ni visat att pengar verkligen inte är det viktigaste när det gäller jobb. Inte ens fri tillgång till Grey´s Anatomy och V kunde kunde salta upp arbetsdagen i godkänd nivå, men det har trots allt fått mig att hålla ut lite extra. Och fått mig att falla för Dr. Sloan.
Tack Krille för varje Fifamatch, alla hundratals timmar av Footballmanager, alla skratten. Tack för historian om morgonrocken i frotté, den kommer alltid vara det bästa jag någonsin hört. Tack Mattias för att du alltid, alltid har varit fullast. Tack Ankan för... Allt.
När ni läser det här är jag kroppsligen på väg hem till Sverige igen, antagligen redan där. Men för tillfället finns min själ kvar i Dublin. Längs Grafton Street, på Ha´Penny Bridge. På Bachelors walk och på Wheelans. På Temple Bar Square. På Temple Bar Bar Bar.
Bara en Guinness till. En Smithwicks. Eller en rökig, stökig whiskey till. Och ja, en Bulmers Berry till. Sen kanske kanske jag kan börja komma över dig.
Du, min stad, min vän, mitt hem.
Mitt liv.
Dublin ditt gamla kvart i tre-ragg. Om jag vet vad kärlek är, så är det på grund av dig.
