Frank magazine

Jag skulle vilja ta tillfället i akt och tacka alla våra läsare. Varför ni ramlar in här då och då kan jag inte riktigt reda ut, men vi uppskattar det. Till er som valt att göra lite reklam för Frank via facebook väntar stora saker när Frank blir aktiebolag. Och fria kramar när helst ni vill såklart.

Jag tänkte på det här med att försöka vara rolig, för det är ju ändå det vi gör här på Frank då och då. Försöker alltså. Ibland blir det hyggligt men oftast är målsättingen att mest undvika det direkt tråkiga.

Jag minns min personliga debut på humorscenen som om det vore igår. Det tillfälle då jag för första gången medvetet försökte vara skojig. Jag var med mamma på bröllop i Nyköping, det va en kvinnlig kusin som gifte sig. Till skillnad från hur det brukar gå till i Nyköping var inte brudgummen också en kusin till mig utan nytt friskt blod från den andra familjen.
Jag var runt tio år gammal och det va fest på nån form av loge. Väldigt mysigt och trevligt och helt rätt tillfälle för lite classic buskiskomik tänkte jag. Min plan, ihopknåpad raskt i mitt unga sinne när jag från en bänk såg de vuxna dansa, var att jag också skulle och dansa. Och jag skulle dansa ”roligt”. Jag såg det så fint inom mig. Jag skulle bjuda upp mamma till nån låt jag trodde skulle passa och så skulle jag chockera med en rolig dans. Alla i släkten skulle tycka att den där lilla killen från storstan, det är allt en liten komiker i gryende. Åhh va de hittar på, folket från Uppsala!, skulle alla säga medans de vek sig av skratt.
Planen va klockren, inget kunde gå snett.
Jag bjöd upp mamma, tog några självsäkra steg ut på dansgolvet och började sedan med en rasande frenesi slänga benen runt omkring mig. Dumflinandes med en blick som letade sig runt salen, beredd att bemöta hejaropen. Det tog kanske tre sekunder innan mamma märkte att det jag höll på med inte var någon regelriktig foxtrot. Om du ska dansa får du dansa ordentligt, sa mamma i allvarlig ton. Hålla på så där och skämma ut din mor. Det där sista sa hon inte men det va så hon tänkte.
Jag kollade på mina andra vuxna släktingar. Ingen log. Inte ens den ingifte morbrorn som tidigare på kvällen fyllegastat låten och lokala delikatessen ”Ålöfiskarns Vals”.
Jag stormade ut från festlokalen och tänkte på vilka oupskattande lantisar mina släktingar är. De förstår inte vad som är roligt, uppskattar inte riktiga entertainers.

Resten av kvällen spenderade jag med mina småkusiner. Vi lekte tagare. Det var skönt att vara med de yngre, inte samma press att leverera comedy gold.

Vid ett tillfälle drog jag ner byxorna på en killkusin och gjorde ett pruttljud. Alla barnen skrattade.
Revansch, fanfarer ljöd inombords, konfetti regnade ner! Från nederlag till succé i ett byxryck.

 

Nu sitter jag här på Frank och slänger mig med ord istället för ben men med samma rasande frenesi. Skillnaden är att den här gången erbjuder jag min publik både kramar och aktier. En vattentät plan till, tretton år efter den första.

 

 

Redaktionen önskar alla en trevlig helg.
Vi försöker bli mer folkliga.

För Frank Magazine,
- Gustav Sveidquist.

Öppet brev till Basshunter. ([email protected])

Bäste herr Basshunter, om det nu är ditt riktiga namn.

Jag skriver till dig i egenskap av bedrövad kompis. Inte din kompis, utan Mattias Eliassons.
Mattias har sedan en tid tillbaka haft ett minst sagt kluvet intresse för dig. Han har sett dig uppträda i Östersund, tyckt det va uselt och därefter slungat projektiler upp mot scenen i hopp om att skada dig. För detta ber jag om ursäkt, men ha i åtanke att han var ung och en aning berusad vid tillfället. Han har i efterhand uttryckt stor sorg över att du mimat dig genom uppträdandet, något han tog som ett hån mot din samlade publik. Efter den här episoden har hans tidigare så varma tankar om dig tyvärr svalnat en aning. Jag själv har sett hur han dag för dag blivit mer sliten och hur han känts liksom bortkommen. Han har saknat sin tro. Sin tro på dig Basshunter. Här om dagen ställde du upp i en livechatt via P3. Mattias fick i sin tur nys om det här och gudarna ska veta att det var längesen jag såg ett sånt brett clownleende spridas över hans numer bistra, norrländska ansikte. Han ställde frågor till dig, flera stycken, sakliga och vänliga, i hopp om att tina upp eran frostiga relation.

Du. Svarade. Inte. På. En. Enda.
Jag mötte Mattias lite senare den dagen, vi skulle äta lunch tillsammans, fläsknoisette. Snabbt insåg jag att eran chatt inte gått som han hoppats. Han sa inget när jag frågade, men jag såg. Basshunter, jag såg det i hans ögon.
Varför vill du inte ha nån kontakt med Mattias? Jag säger inte att han är ditt största fan, men nog är han förtjänt av någon sorts uppskattning efter den tid han lagt ner? Kanske om du träffade honom skulle saker vara annorlunda. Kanske skulle du förstå hur fin han är. Bland annat så luktar han jättegott. Jag va en gång på herrarnas efter ett biobesök. Det luktade lite unket och jag kom att tänka på att så luktar verkligen inte Mattias.

Du har inte tid med det med en träff IRL, så dum är jag inte att jag tror det. Du har säkert mycket på schemat, skrivandet av en tredje låt till exempel (de två första va jättebra!).

Hoppas du tar dig tid att svara. Om du vill skriva en personlig hälsning till Mattias går det bra att skicka den till mig, så ska jag se till att han får den. Jag kommer inte avslöja för honom att jag skrivit det här brevet innan jag vet om du svarar eller inte. Jag vill inte att han ska få upp hoppet i onödan.

Med vänliga hälsningar,
Oroad vän och musikälskare,
Gustav Sveidquist.

Basshunter är ett riksvin och jag trodde inte jag kunde tycka mindre om människan mer än vad jag gjorde. Men igår fick Jonas ”Basshunter” Altberg bägaren att rinna över.

 

Det var till min stora förvåning när jag lyssnade på P3 jag fick veta att Basshunter skulle gästa radiostudion och att man samtidigt kunde chatta med herr Altberg på P3s hemsida.

 

Jaha vad trevligt tänkte jag, då kan jag ju kanske få en bättre bild av denna människa som säger sig onanera 25ggr om dagen.

 

Jag började med att ställa den intressanta och civiliserad frågan: Hur vill du att man uttalar Basshunter? Bäshunter eller Bejshunter?

 

Jag väntade på svar men inget kom.

 

Istället svarar Jonas enbart på frågor från tjejer, och vilka frågor han svarar på sen.

 

Lisa: När Basshunter var med i Tvprogramet Never mind the buzzcocks berättar han glatt om en orgie hon varit med i(med sin kompis och sin kompis flickvän). Få honom att berätta om det, det kan bli kul radio J

Basshunter: Hahaha det va kanske inte direkt en Orgie, men jag hade sex med min flickvän och han med sitt ragg i samma säng.

Lisa: Jag trodde du var snyggare

Basshunter: Ja du smaken är som baken

 

Mimmi: Vill du bli min man?

Basshunter: Om kemin stämmer och det klickar så självklart, om ett par år dock.

 

Tess: Har du köpt något dyrt för alla dina pengar du tjänat?

Basshunter: det måste nog vara mitt hus, men jag spenderar inga pengar direkt, man måste ha framförhållning och tänka smart, speciellt i en upp och ner branch som musikmarknaden ;)

 

Jag fortsatte då med att fråga: Svarar du bara på frågor från tjejer Jonas? Hur kommer det sig? Jag vill bara veta hur man uttalar Basshunter?

Fortfarande inget svar.

 

Här brast det för mig, jag klarade inte av det längre.

 

Du Jonas, vet du vet du. Du påminner mig om en spya jag såg en gång, den var äcklig att se på och luktade illa, men den spyan gjorde iallafall inget oväsen ifrån sig. Du verkar vara korkad och obehaglig som person. Är det medfött eller har det utvecklats i takt med din musik och ditt påhittade kändisskap?

 

Inget svar.

 

Men du BH, Bass, Big B, Biggie Bass, minns du när du var i Östersund och mimade då du huxflux ramlade på scenen när alla skrattade och kastade saker på dig? Jag var en av dom.

 

Inget svar.

 

Jag har nu insett att Basshunter är död för mig och hur jag än vrider och vänder på det så kommer han utlösa ett hat inom mig. Jag gav honom chansen. Hade han bara svarat på min fråga hade jag känt ett samband, någonting att bygga vidare på, ett förstånd mellan oss två. Vi hade kunnat blivit någonting, jag och Jonas, hand i hand. Men han valde att pissa mig rakt i ansiktet.

 

För Frank Magazine

Mattias Eliasson

Jag har blivit Rumppulad i min frånvaro mina vänner. Detta är resultatet när avundsjuka och pojkspolingsfasoner projiceras upp och hängs ut på nätet. Dock så bjuder jag på det, faktum är att jag just i denna millisekund sitter med ett leende på läpparna och faktiskt är aningen stolt. Den bryske norrlänningen Matte har lyckats pissa i motvind utan att blöta ner sig och Gustav a.k.a den bredaxlade dundertjuren från Uppsala har självutnämnts till styrman så jag kan inte vara annat än totalt tillfredställd. Det är precis så här jag vill sköta min business. Med det menar jag att med så lite aktivt angagemang som möjligt fortfarande ha bollen i rullning, precis som jag har det nu.

 

Dockelidock dock tänkte jag trots mitt storsinta ego som Franks fader fortsätta sätta prägel på Frank magazine med en enda anledning. Jag gillart!

 

För Frank magazine

Staffan Kullgren

Gustav har tråkigt nog ätit för mycket vattenskallesylta och tror tydligen att han bär upp Frank på egna axlar. Jag har till mitt försvar legat i feber senaste veckan och genomlidit hemska nätter med döden viskandes i mina öron. Trösten man får av Gustav är ett bryskt påhopp här på självaste Frank. Men jag är godhjärtad och tar påhoppet med en klackspark och skriver härmed för att lugna ner Gustavs redan förvridna sinne och påfrestade hjärtklaffar. Jag står vid din sida i vått och torrt med öppen famn, och du behöver inte fråga efter en kram.

 

 

I vattenskallens tecken kan jag även avslöja att duon jag och ”Gud” Gustav vann en fotbollsturnering i lördags. Vi sprang på starka ben obesegrade hela vägen till final och avslutade hela spektaklet felfritt med mycket ork kvar i kropparna. Oväsentlig fakta är att turneringen utspelade sig via ett xbox.

 

Nog om det, nu över till något allvarligare.

 

På senare tid har paparazzis blivit en del av våran vardag på Frank. Vart vi än går så måste vi vara på vår vakt. Vi har lärt oss att leva med detta.

 

Staffan har tyvärr inte insett allvaret med dessa Paparazzi fotografer. Staffan blev fotad nu i helgen mitt på blanka dagen när han var ute på en shoppingrunda.

 

Denna dag hade Staffan inte vaknat på sin bästa sida. Och till Staffans försvar så är det bevisat att man tänker mindre på sitt yttre när åldern faller på.

 

Vi har hittils haft en fläckfri bild av Frank utått. Men den här bilden hade kunnat fått ner våran image på Tiger Woods nivå. Fotografen hade redan fått bud från stora tidnigar när vi blev kontaktade så vi valde därför att köpa rättigheterna.

 

Men för att undvika dispyter med er läsare så har vi valt att publicera bilden här på Frank. Jag vill påpeka att bilden är vinklad av fotografen till Staffans nakdel.

Staffan själv har valt att inte kommentera bilden och han vill inte säga vad det är han har köpt.





För Frank Magazine
Mattias Eliasson

-Måndag morgon, 08.52-
Så har det då hänt igen. Jag har råkat stirra sanningen i vitögat.

Jag har två stycken föredetta flickvänner, en ganska lagom siffra vill jag tycka. Jag betraktar båda två som goda vänner fortfarande. Storsint.

De har nu gått vidare med sina liva och skaffat sig nytt umgänge. Ingen är gladare för deras skull än jag. I alla fall var jag det ända tills nyss. Det gick nämligen upp för mig att att deras val av ny pojkvän helt och hållet med hundraprocentig säkerhet går att spåra tillbaka till mig. Naturligtvis. Inget konstigt med det. Mamma har alltid sagt att jag är den bäste lille kille som finns.
Så här är det; den ena nya pojkvännen är yngre än mig och mindre än mig. Inget av det är egentligen svårupnått eller särskilt konstigt för den delen, men det är nu det blir kusligt:
Den andra nya pojkvännen är äldre och större än mig!
Jag har satt så djupa spår att de måste välja mina totala motsatser. Alltså motsatsen till lagom, för det är vad jag är. De har gått åt varsitt håll, så långt det bara går. Det känns både smickrande och en smula obehagligt. Men det kanske bara är att vänja sig. Nu när jag är känd kommer smågalna förföljartendenser vara en del av livet. Men jag tar det. Jag bär den bördan för er, våra nio (9) unika läsare. Jag är inte bitter.

 

-Måndag eftermiddag, 12.23-

... För helvete Mattias och Staffan, har ni inga kompisar som också kan läsa bloggen!!!? Måste man göra allt arbete själv!? Jag föder idéer, jag är en axel att gråta mot när vi inser att ingen läser Frank, jag är för helvete Franks egna lilla PR avdelning till och med. Och det är faktiskt jobbigt att statusuppdatera på Facebook. Att sälja sin konstnärliga själ för två extra läsare. Är det så här det ska vara vill jag inte va kändis längre.

Hur gjorde du Feven, för att sluta vara känd?

 

 

För Frank Magazine,
- Gustav Sveidquist

Varje morgon släpar jag upp mig själv i ottan för att ta mig till jobbet. Det hela är en ganska mödosam process och min belöning är att sedan sitta och inte uppskattas för mitt arbete alls.

Men jag har en ljuspunkt i mitt morgonpendlande. Jag har skaffat mig en vän. Eller, egentligen är vi inte vänner, vi är mycket mindre och mycket mer än så på en och samma gång. Efter tågresan som tar mig nästan hela vägen till jobbet åker vi en liten shuttlebus. En liten minbuss för bara mig och mina kollegor som tar oss den sista kilometern till kontoret. Det är på den här bussen som det magiska händer. Bussen är oftast ganska full så man får dela sitt dubbelsäte med någon annan. Jag kommer lite tidigare än de flesta och väljer alltid ett och samma säte. Min vän, som jag tror är holländare, brukar komma strax efteråt. Vi har aldrig bytt ett ord, jag vet knappt hur han ser ut. Han har alltid en tjock jacka med luva på sig.

Vi brukar sitta tillsammans, han och jag. I början var det mest slumpen som gjorde att vi då och då hamnade bredvid varann, men det skedde mer ofta för varje vecka som gick. Vi har hittat ett tyst samförstånd som kan vara det bästa förhållande jag nånsin haft. Han sätter sig bredvid mig nu, även om bussen bara är halvfull. Han vet att mer folk kan komma och vill inte riskera att hamna bredvid nån okänd. Våra axlar känner varandra så väl, de trivs i varandras sällskap. Det har gått så långt att jag känner om det inte är han som sitter där. Jag brukar halvsovandes luta huvudet mot rutan men märker genast om det är någon annan bredvid mig, någon annan som invaderat våran bubbla. Det blir kantigt och obekvämt. Jag spänner ben och överkropp för att slippa närkontakten. Min morgon vänds upp och ner, min dag blir fel från början.

Dagen efter är han där igen, tillbaka där han hör hemma. Jag känner hur livet rinner tillbaka i sin normala form.

Ibland känns det som att jag vill ta vår relation till nästa nivå, börja prata med varandra, bli vänner på riktigt. Men jag tror det vore att riskera för mycket. Chansa med något som är så fint som det är. Jag kommer fortsätta vårt tysta partnerskap och jag kommer fortsätta uppskatta honom som buss-yin till mitt yang.
Ändå kan jag inte låta bli att undra; Hade vi kunnat bli mer, holländska pojke?

 

 

För Frank Magazine,
- Gustav Sveidquist

Läste en artikel i en av våra alldeles förtäffligt älskvärda kvällstidningar och i vanlig ordning blev jag aningen upprörd. Vad är det för sprutluder dom anställer som journalister? Nu var det nån konfliktsrädd liten stinta som förklarade att det minsann inte alls är värt att gå runt och hata och hysa agg mot sina kollegor på sin arbetsplats, sedan hänvisade hon till nån otrevlig kokerska hon jobbat med för en herrans massa år sedan. Va fan är det för jävla stil? Håll käft och inse fakta, det är skillnad på folk och folk. Om du inte hatar henne så är du antingen jävligt dum eller extremt snäll, kan i värsta fall gå hand i hand, i synnerhet med tanke på att hon ville sätta en kniv i dig. Eftersom att jag dock insett att snälla människor är någon form av paradox tar jag mig friheten att tro att du är totalt dunderpantad och stöpt i samma form som någon av de där prisvärda bloggdrottningarna som aldrig gör fel. Käre gud, stöp om och stöp rätt!

 

I huvudet på Staffan Kullgren just nu:

- Jag hatar brudar som har taskig modell på sina jeans. Då syftar jag i huvudsak på bootcut och för stora/små bakfickor. Skitfult, hatar er!

- Jag hatar DHL för dom är så jävla dåliga! Drop it, Hide it, Loose it... mm, jag vet nog vad ni gör era skithål!

- Jag hatar folk, barn, djur, växter men jag hatar framför allt mig själv för att jag inte kan göra något åt denna skeva värld vi lever i.

 

Det känns ju lite halvtragiskt att man som 26 årig slacker redan kan dra paraleller med gamla surkuksgubbar som sitter och gnäller men det skiter jag i. Jag står här med öppna armar och välkommnar ålderdomen.

 

För Frank magazine

Staffan Kullgren

Jag sitter och försöker få kontakt med min vän Kristoffer över MSN. Han svarar inte och jag tar det som en diss. Han kanske inte vill va vänner längre. Nu när han inte bor hos mig har jag spelat ut min funktion. Han har nya vänner, nytt folk att dela lya med. Kristoffer, allt jag vill är att bjuda hem dig till mig för att kolla på Eurosport! Charlotte Kalla ska åka skidor och jag tänkte att det kan ju bli mysigt för oss att titta på. Du kan få macka och Oboy också. Men du vill inte ens svara. Så här dissad har jag inte blivit sen jag försökte berätta för Gimo-Sophia att jag trodde jag var kär i henne. Jag va 15 år och ville att hon skulle veta. Vi hade druckit folköl på Årstakullen och va mitt uppe i allt det goda med livet. Men någon hade skvallrat om vad jag skulle säga. När jag bad henne följa med och prata, bort från allt folk,  så ville hon inte. Vi kan prata här sa hon, men jag sa att det kan vi inte alls det. Föga visste jag att hon bara ville undvika att höra om mina känslor, för hon kände ju inte i närheten av samma sak. Hon ville inte att det skulle bli pinsamt.

För henne då alltså. Jag va redan bortgjord. Alla visste att jag var kär och alla utom jag visste att hon inte va det.
Det här har jag skrivit till dig på MSN nu också Kristoffer. Du svarar fortfarande inte. Kanske ska jag ringa, men jag vill ju inte störa. Du har ju annat att göra, andra kompisar att leka med. Klart du ska leva livet min vän, gör det till fullo. Men om du inte svarar på det jag skrivit snart kan du glömma Oboyen och mackorna. Jag har ju min stolthet.


För Frank Magazine,
- Gustav Sveidquist.

Igår tänkte jag för mycket, och skrev för mycket om det. Idag gör jag inte så mycket alls.  Förösker planera framtiden visserligen men kommer som vanligt inget vart. Ska jag resa, ska jag jobba, ska jag köpa mig en skjorta och ta mig i den nystärkta kragen.

Darttavla. Det är ungefär så långt jag hunnit komma i mitt planerande. KP och Mattias har gjort det anständiga och bekräftat sin relation officiellt. De lever nu under tre och samma tak. Att flytta ihop är ett moget och vuxet beslut. Lika mycket är det nödvändigt för en parrelation om man vill framåt. De har till sitt hem valt en lägenhet med med tre våningar, många trappsteg och en takterass med dagssol. På mittenvåningen, under tak nummer två, finns en vägg byggd endast för att vara värd åt en darttavla. Perfekt avvägt ligger den mitt emellan kylens förfriskningar och tevens flyktiga förströelse. En våning upp vilar Mattias, en våning ner vilar KP. Exakt lika långt avstånd för bägge när andan faller på. För dart alltså, oftast. Separerade rum, jahaja tänker ni, va de inte seriösa och öppna med sin relation. Jag manar till lugn. Dublin är ett religiöst ställe och det gäller att trampa varsamt. (Åh, jag vet. Det är för mossigt att försöka skämta genom homoreferenser i det här läget, för uppenbart och för tråkigt. De flyttar ihop, de är två pojkar, de bor ett stenkast från Dublins störtsa homobar, lägenheten är i art deco stil. Det är bara sammanträffanden. Det ÄR bara sammanträffanden. Jo, det är det. Deras adress är Temple bar square. Temple, en religiös symbol och square, ett ord som betyder vanlig och tråkig, i samma mening. Det är överkompenserade bevis nog för mig, det är heteropar som bor där, inget annat. Adressen läste jag på fasaden till deras hus. På Fasaden.)

Tillbaka till väggen, som utan en darttavla är ingenting, ingenting! Jag måste kolla vad en sån kostar på stan idag, måste ge väggen livskvalité, låta darttavlan hitta hem. Tror man kan hitta en i butiken mittemot strumpaffären och dit måste jag i vilket fall. Nya sköna strumpor och prisuppgifter på en darttavla, hyggligt dagsverke för en torsdag. Så imorrn ska jag förhoppningsvis kasta pil. I nya sköna, fina strumpor. En grå och en svart, för att uppröra.

Och visst låter kasta pil väldigt sommarromantiskt. Som hängmatta.

För Frank Magazine,
- Gustav Sveidquist.

Jag tänker för mycket. Jag tänker alldeles för mycket. Jag var inne och snuddade på det i ett tidigare inlägg, men var snett på det då. Jag skrev att jag hade hopp om att allt analyserande av mig själv skulle leda till något positivt.

Det kommer det inte att göra.

Gud finns inte men jag skulle behöva tro.  Hatar mig själv för att jag inte gör det.
Kloka människor tror inte. Jag kan inte börja tro nu, när jag vart igenom den logiska tankekedjan så långt att jag insett att gud inte finns. Hur kan man lura sig själv nu liksom. Jag vill gå tillbaka till ett tillstånd där gud iaf kanske fanns, men hur skulle jag kunna. Gud är från början det ultimata ansvarsförflyttandet. Man slipper se sig själv som ytterst ansvarig. Det skulle passa mig. Skulle behöva ett bollplank istället för att vända mig inåt för att se problem och leta svar. En gud att tacka eller spy galla över. En ultimat syndabock.

Plockar ner mig själv i molekyler, och blir mindre lik orginalet för varje gång jag försöker sätta ihop mig igen. Kommer fortsätta så. Fortsätta med min introverta nedbrytning av mig själv. I slutändan blir jag ett tragiskt livsöde som ingen pratar om, det är för jobbigt. Någon som inte kunde hantera faktumet att man är så totalt ansvarig för sig själv, för sitt eget öde, för vem man är.

Att skriva är samma sak. Jag skriver en mening, går tillbaka och analysarer den, skriver om, analayserar igen och skriver om igen. Ser så mycket till detaljerna att helheten blir skev. Ibland kikar nåt igenom, och då skriver jag ett blogginlägg från första till sista ord utan att ändra mycket mer än felskrivingar. Det här är inte ett sånt inlägg. Det var längesen jag skrev så. Det var ett annat Jag som skrev det senaste inlägget som var så. Allt det jag skriver nu är ironiskt nog ytterligare en analys av mig själv. Ytterligare ett försök till att utplåna ursprungsmotivet av mitt själapussel. Jag tappar bort fler bitar för varje gång jag lägger det. Bitterheten är det enda jag känner igen från mitt orginaljag. Det är det enda tillstånd då jag känner mig någorlunda som mig själv. Det tillstånd som därför får regera. Tills dess att apatin och hopplösheten helt tar över. Det kommer ske på en måndag. Det är så här jag tänker. Ge mig en kram när vi möts.


För mig själv,
- Gustav Sveidquist.

Jag sitter och läser min gamla och blogg och slås över hur trevlig jag tycker läsningen är, jämfört med det jag knåpat ihop på senare tid. Jag är självgod, jag vet, men det visste ni också.

Och intrycket kvarstår, jag tycks ha tappat i kvalité och substans. Jag undrar nu, vart gick det snett? Tar jag Frank på för stort allvar? Det vore synd men jag tror det är så. Och jag har aldrig jobbat bra under press. Jag vill ju så gärna kunna leka med dom stora bloggkillarna men de gör mig så nervös. Så till Mattias framförallt, och KP och Staffan i tillägg, vill jag skrika ut ett högt och panikfyllt förlåt. Ni förtjänar bättre än så här.

Till min ketchup, är ni makaroner.
I min skrivare, är ni toner.
Ni är det snyggaste i livet, och jag har tagit er för givet.

Ni är Ludmila innan brottet,
Ni är stjärnorna på slottet.

Men ge mig lite mera tid, till att hata Björn Ranelid.
Till att hylla På Spåret, och med Regaine odla håret.

Bara håll ut ett tag, ha tålamod med mig och mitt flyende hårfäste,
så återkommer jag med bikinibilder från min Thailandsemester.

 

 

För Frank Magazine,
- Gustav Sveiduist

Idag när jag läste Dilbert påmindes jag om en konversation jag hade med några vänner för ett par månader sedan. Ämnet som bollades var hur man helst vill bli när man blir gammal. Riktigt gammal.
Naturligtvis vill vi alla vara friska och pigga och dö fridfullt i sömnen, men det va inte riktigt det jag fann intressant. Utan om man fick välja mellan att vara klar i huvudet men ha en kropp som inte alls fungerar, eller att ha en frisk kropp men med ett huvud som inte hänger med, vilket skulle man då föredra?
De flesta i duskussionen valde att ha en fungerande kropp. Argumentet var att det inte gör så mycket att man inte hänger med på allt, för det är man ju ändå lycklig ovetande om det när hjärnan förfallit. Man är helt enkelt för dum för att förstå att man är dum, vilket gör att man glatt kan gå vidare med det av livet som återstår.

Jag förstår argumentet men motsätter mig det.

Jag har alltid sett mig själv som en relativt reklekterande människa, och att jag hellre vet ”sanningen” och misstrivs med situationen än tvärtom. Det här gör ofta att jag tänker alldeles för mycket på saker och ting, både stora och små. Ganska så ofta så blir jag till exempel väldigt medveten om hur jag pratar och börjar att för mig själv tyst analysera det. Allt från (brist på) komisk tajming, dialekt och uttal, tonlägen och så vidare. Och när man börjar tänka på det blir det snabbt jättekonstigt att försöka prata. Man kan såklart inte vara särskilt rolig när man verkligen försöker och man får ett väldigt speciellt uttal om man hela tiden fokuserar på hur man till exempel säger bokstaven R.

Det jobbigaste jag vet är när jag en bit in i en vettig konversation kommer på att ”nu har jag inte tänkt på hur jag pratar på ett tag”. I samma sekund som jag får den insikten får jag också en isande känsla i magen för jag vet att nu kommer jag inte kunna sluta tänka på det. Det här händer mig med rätt många andra saker, tex hur jag andas och hur mycket saliv jag har i munnen. Fast de två är kanske mer tvångstankar än någon sorts djupare reflektion.

Just nu känns det kanske litegrann som att jag argumenterar emot mig själv, för jag konstaterar ju att faktumet att jag är medveten om det här ovan får negativa följder. Men i alla fall tankarna på mitt eget tal ser jag som ett tecken på någonting mer. En vilja att förstå, att vända inåt och analysera. Och även om den just nu snarast är ett handikapp så kan förståelsen i slutändan vara något positivt. Först när man jobbat sig igenom sina tankedemoner naturligtvis, men att man kommer stärkt ut på andra sidan.

Förhoppningsvis.
Jag väljer alltså att oavsett fysiskt kondition vara klar i huvudet, även om det innebär nån form av stort lidande till följd av min hjälplöshet.

För att återgå till Dilbert.
Jag satt alltså och läste Dilbert, den serie som driver med kontorsarbete i stort och multinationella IT-företag i särskilt. För varje ruta jag läste, log jag lite men blev samtidigt mer irriterad. Varenda sak stämmer ju in på mitt jobb. Inte det jobb jag har nu utan ett jobb jag hade förut. (Jag vill inte få sparken. Från det jobb jag hade förut alltså.)För varenda meningslös policy som av meningslösa chefer införs i serien kan jag leta fram ett mail från våra egna chefer som börjar med ”We would like to take this oppurtunity to remind you of the policy regarding...”.

Det är inte en överdrift, vi har dom alla (hade, på mitt gamla jobb alltså). Policyn om att persienner ska vara neddragna. Policyn om att bara särskilt utbildade personer får flytta min dator, något som kan ta en halv arbetsdag att anordna. Policyn om vilken vinkel armbågen ska ha när jag använder musen, trots att hälften av alla möss som tillhandahålls fungerar minst sagt bristfälligt. Policyn om att inget får sticka upp över kanten på våra båsväggar, jag antar att det förstör landskapsarkitektens vision.

Det här är de jag kan slänga fram på rak arm.

På vinkelrätt rak musarm.

En insikt om hur idiotisk vår tillvaro kan vara här (på mitt förra jobb). Och allt blev som sagt smärtande tydligt när jag läste en parodisk serie över det. Ytterligare argument för att upplysning är dåligt kanske.

Men.
Om jag nu ska ha en bajskorv i fickan vill jag trots allt veta om att jag har en bajskorv i fickan. Att vara olyckligt medveten om min enformiga tillvaro i en efterbliven hierarki. Kanske kanske, kan jag då börja göra nånting åt det.

Det bästa jag kan göra är med största sannorlikhet att flytta bajskorven till den andra fickan. Jag kommer så småningom säga upp mig för att söka nytt jobb i ny stad och sedan börja gnälla på nytt igen.

Ok Gustav, vad vill du ha sagt med det här då. Jag vet inte, men det är fredag och det är allt ni får.


För Frank Magazine,
- Gustav Sveiduist
Min ambition att skriva övergår min talang.

Det florerar en sida på facebook som heter urbandictionary, den beskriver namn och ord på ett lite lustigt sätt. Jag kollade nyfiket upp våra namn på Frank redaktionen och till min stora förvåning så stämde beskrivningarna ganska bra.

Mattias

 

 

A tradional Scandinavian name, originating from the Bible. Despite its popularity, it is little known that the name means 'Tax collector of Yahweh'. People who go by this name tend to have sensitive dispositions, but are worth the patience.

Virtues include intelligence, pleasant facial features, high levels of charm and occasionally long blonde hair resembling that of their viking ancestors. Mattias will have a sound sense of perspective, and realise the important things in life, as well as having a profound level of communication, both written and oral. Has a congenital tendency towards geekiness.

 

"That Mattias clubbed me over the head with his axe yesterday. I didn't really mind, he's kinda cute."

 

 

Gustav

 

 

1.Someone who looks proud when they answer back with the insult "your mum!" or walks around constantly with a nike TN cap on and with his hands down his pants feeling himself. Someone who has no coutesy and is willing to "beat the shit" out of you if you say a sentence without at least 4 "fucks" in.Someone who has lost their virginity by the age of ten, usually to a beast of a girl, that he paid for.

2.People who attempt to boost their self-esteem or confidence by posting their most negative and stereotypical beliefs from the scial barrier of the Internet.

3.A person of low intellect.

4.A person incapable of earning their own living.

5.A person who, due to some profound physical/biological anomaly, is incapable of feeding, dressing, or bathing themselves.

 

"why is he trying to outsmart a dog...what a gustav"

 

 

Staffan/Old man

 

 

staffan isn't defined yet.

 

 

Old man

 

 

someone who is very old, moans a lot, and often damages his knee while playing sports, or just walking.

 

I'm such an old man! I'm so old!

 

 

För Frank Magazine

Mattias Eliasson