Frank magazine

Varje gång jag ser knarkare i den här staden så bråkar dom med varandra. Inte nödvändigtvis att dom slåss, men gosse dom är alltid upprörda över något. Är det ett Dublinsyndrom eller är det så här överallt? Jag trodde man skulle bli glad av sånt där men nu börjar jag nästan undra om det inte är bra med knark alls. Tråkigt på nåt vis. Drogmöjligheten har ju alltid tidigare funnits där i bakgrunden, bara en kanyl och ett gummiband bort. En sista garanterad avfart från vardagstristessen. Jag måste nu ge upp min backupväg till snabb lycka och satsa på nåt annat. (Mamma, det här är lite på skoj, jag har aldrig varit särskild sugen på droger. Trots dina varma rekommendationer...(Det blev ett dubbelskoj!))

Jag kom att tänka på det här på min promenad hem från jobbet igår. Jag såg flera stycken såna där knarkare, alla skrikande.

Senare på promenaden när jag närmade mig stan blev det jobbigt på riktigt, och det var med nöd och näppe jag lyckades undivka tjejen från Concern. En av dom där som vill att jag ska skänka mina pengar till folk som behöver dom på riktigt istället för att köpa skjortor för 900 spänn bara för att tjejen i affären va söt och sa att den passa. Eller nåt.

Jag hade hörlurar i och gick med taktfasta steg så långt ifrån Concenrtjejen som trottoaren tillät. Hon gav sig inte utan skrek högt på mig att jag måste hjälpa dom fattiga. Hah, trodde hon ja. Jag gick fortare och låtsades nynna med i texten på låten från min mp3, som för att liksom understryka hur lite jag ville prata med henne just då. Och precis när jag trodde att hon hade mig fast, inträngd mellan en skolklass och en grövre herre av arbetarklass, gav hon mig en sista föraktfull blick och lät mig passera. Principer – Världsvälten 1-0.
Runt hörnet utanför Subway satt en uteliggare med skylten ”Please help, I´m very hungry”. Jag gav han inga pengar, nej gud nej, det hade jag alldeles för stora mynt i fickan för. Däremot funderade jag på om jag skulle tipsa han att anledningen till att han var så hungrig kanske var att han satt i bröddoften från Subway. Ett gott råd är värt tusen mackor. Men just här tilltog regnet som föll en aning och jag gick hem för att bada lite.

Ytterligare än dag väl genomförd och jag slapp bry mig om en enda medmänniska.

 

 

 

För Frank Magazine,
- Gustav Sveidquist.

Det är måndag och vädret är det mest deprimerande sen Bimbos karaktär dödades av i Tre Kronor, något som upprörde mången medelsvensk fick jag berättat för mig av Aftonbladet. Jag frågade inte, de bara berättade det ändå.

Regnet som faller idag sätter sig på själen och det enda jag vill är att komma hem och ta på mig lite torra kläder och dricka nåt varmt. Kanske varm mjölk för det har jag har jag aldrig provat.
Igår kollade jag på andra avsnittet av Jersey Shore och jag kan inte ens börja försöka förklara min kärlek för den serien. Den fyller mig med en glädje jag inte känt sen Olivier de Paris (kvalitetsnamn) viftade med snoppen i vad jag tror var 2004 års upplaga av Big Brother.

Det gör mig ont att jag måste vänta till på söndag för att få min nästa fix men det är de värda, DJ Pauly D, Snooki, the situation, Jwoww, Sammi Sweetheart etc.

Det här är, håll i er, bättre än På Spåret. Det är mer kvalitet en svanmärkningen, det inehåller så mycket intriger och härligt besvärande ofrivillig humor att jag blir andfådd. Det enda jag är rädd för att är att vi nu nått den absoluta TV-toppen. Kommer det någonsin produceras nåt som är i närheten, jag tror inte det. Så jag njuter medans jag kan för om X antal spray-on-tandoftande söndagar kommer jag brutalt tvingas ur mitt rus och ner på marken igen. Det lär inte bli vackert. Men vi tar det när det kommer.

Girl why you hatin on a player.

Åhh, The Situation min vän, you had me at girl.

Här har vi ett klassiskt misslyckat familjefoto jag tänkte ge en lite djupare analys av.

 

Vi börjar med det mest uppenbara, mannen bakom lampan. Hans framåtlutande hållning visar att han fått för mycket att dricka denna kväll. Hans fasta grepp om kvinnan framför visar också tecken på för hög alkoholkonsumtion. Greppet runt kvinnan visar också att bilden är tagen på en mindre ort där incest är en vanlig företeelse. Faktumet att mannen är malplacerad bakom lampan ger intrycket att han är en person som ofta blir bortglömd i olika sammanhang.

 

Kvinnan framför den berusade lampmannen är den yngsta på bilden och hon är minst lika berusad. Hon har valt att visa upp mer tandkött än vad som är friskt möjligt och bevisar därmed att hon är svårt sjuk. Hennes hårplym efterliknar en använd golvmopp och är antagligen en peruk av det billigare slaget.

 

Kvinnan i mitten med mörkt och tjockt hårsvall är den i familjen som är glad i mat. Hon står för det symmetriska i bilden och infaller sig i mitten ganska naturligt som en bas för resten av de berusade familjemedlemmarna att stödja sig mot. Men hennes blick skrämmer mig ju längre jag kollar på den.

 

Till höger om den runda kvinnan i mitten hittar vi bildens andra man. Han är den alla syskon vill ligga med, pimpen i familjen. Han ser otroligt nöjd ut och har vissa skådespelardrag i ansiktet. Lägg märke till mannens tveksamma handrörelse runt den äldre damen i bildens nedre mitt, det visar på bra skådespeleri. Man kan på mannens suddiga och blanka blick tyda att han har ett ståtlig stånd som till sin milda grad får svetten att tränga sig fram i mannens yviga panna. Erektionen utlöses av personen längst till höger som sitter i mannens knä och vi kan därför konstatera att personen i mannen knä är en kvinna.

 

Kvinnan i knät visar upp en imponerande hårhjälm som påminner mig om barnet David Hasselhoff skulle fått om han parade sig med en cocker spaniel på 80talet.

 

Tanten i mitten är Mamman i familjen. Hon har en dyster gråskär hudton och man anar att plommonjuicegroggen är på väg upp. Hon lutar sig smått framåt för att undvika hennes överviktiga dotters byst vilket gör att hennes luggtofs tycks hamna på sniskan. Hon har iallafall ha en glad uppsyn och verkar trivas med sin tillvaro. Men av hennes guldbesmyckning i öronen så förstår man att hon gjort av med sina sista korvslantar, rivit sönder testamentet, sålt huset, korkat upp vodkan, beställt avlivning av hennes incest avkomma och lever nu loppan så mycket hon kan den sista tiden i livet.

 

För Frank Magazine

-Mattias Eliasson

Så tar jag en liten paus från den slöa stillhet som är vårat projektarbete och skriver ett par rader. Jag jobbar ju hemifrån den här veckan och i bristen på sociala kontakter som det innebär får Frank bli mitt substitut, min kontakt med verkligeheten. För i övrigt gör jag ju ingenting. Ingenting. Jobbet i sig är lugnt och TV och TV-spel får visserligen tiden att gå, men samtidigt gör det min hjärna till mannagrynsgröt. Och mannagrynsgröt är ju den grötigaste gröten, så jag hoppas ni förstår vidden av det här. För visst är den väl grötigast va? Jag äter ju inte gröt så hur kan jag veta. Nästa gång gör jag en allegori jag kan mer om.
Allegori, det ordet ger mig pluspoäng i akademiska kretsar, visst?

I måndags gav jag mig ut på en springtur för att få lite luft och livslust. Det tog 500 meter innan jag hade ont på fyra ställen, inklusive två knän och ett öra. Jag började promenera istället, med den vackra floden på min högra sida och högljudda knarkare på min vänstra. Jag promenerar i sick-sack för att undvika alla fåglar som letar mat längs vattnet. Dessa hemska hemska varelser. Med näbb och klor för att döda, och vingar så man inte ser dem komma. Tack för den gud.
Knarkarna såg ännu inte ut att ha nyktrat till sen Paddys day, och förmodligen kommer de aldrig att göra det. Så det va med en försvarlig mängd självförakt jag konstaterade att de trots allt detta nog är i bättre kroppslig form än mig själv. Kanske är det deras obligatoriska träningsoverall och sneakers som ger det intrycket. Likt en sorts kamoflouge där för att avskräcka lagens makter från att försöka jaga ikapp dem efter en korvstöld på Lidl. De ser helt enkelt alltid beredda ut på en springtur.

I helgen som var jobbade jag ju 24 timmar om dygnet. Eller snarare, jag ska vara beredd att jobba när helst det ringer och kan därför inte lämna lägenheten. Jag utnyttjar det till att kolla på film i soffan tills ankan kommer hem från sin shoppingtur / söndags fika / träningsrunda etc. När hon väl hemma frågar om jag haft mycket att göra nickar jag stämningsfullt och lägger mig och sover på soffan istället. Snäll som hon är fixar hon mat, disk och städning så jag som jobbat så mycket ska slippa.

Att undvika sysslor är fan en syssla i sig, jag förtjänar min tupplur.



För Frank Magazine,
- Gustav Sveidquist

Gästspel! Fruktansvärt rått och dessutom sant om man ska tro experterna. Och det ska man ju.

Det här är såå inte okej...

Frank lanserar nu sitt korttidsprojekt "Ordspråk i bilder". Här är alltså det första försöket, ett till kommer under dagen. Hur många det blir totalt är ännu oklart. Håll till godo!

Idag när jag vaknade var jag jättetrött. Jag var så trött att jag tänkte strunta i att umgås med våra vänner som kommer och hälsar på idag och istället bara sova hela helgen. Nu känner jag mig dum och skamsen för att jag tänkte så. Som att jag bedragit er i tanken. Jag vill gottgöra er på nåt sätt och den där ölrundan är nog ett fint första steg. Jag försker köpa tillbaka den kärlek jag aldrig på riktigt gick miste om. Eller aldrig riktigt hade, man kan inte vara för säker. Om jag efter en runda öl fortfarande känner mig skyldig till någon sorts vänskapsbrott har jag ytterligare en plan, jojomen! Då tänker jag med flit förlora i dart mot er. En gest så fin som någon vill jag tycka då jag verkligen hatar att förlora. Inte för att jag är världsledande i dart, nej nej, men nog skulle jag lyckas vinna då och då annars. Så mycket betyder ni för mig, att bara tanken på att göra något dumt mot er får mig att gå med på att förlora.

 

Vi ska få dricka öl tillsammans ikväll! Vi ska få prata om den där gången när några av er var i Australien och KP säger ”score” till en snygg tjej i bussätet bredvid utan att inse att det är ett engelskt ord. Och om den gången på Rådhuscaféet när Anton skulle låtsas tycka om öl och såg ut som Rudolf i Sunes sommar efter han svept ett glas fulsprit. Kommer du ihåg det Lars? Jag hade betalat mycket för en kamera just då.
Vi ska få bli nostalgiska av för mycket öl och för mycket kamratlighet, vi ska kramas i bar överkropp och vi ska låta Vidar få somna precis när och vart han vill. Anton kommer smyga upp och vilja skeda med Fredrik efter släckning, Anton kommer att skratta, Fredrik också, men det är ett skratt inte helt utan rädsla för vad som håller på att hända. Emil kommer säga att nån är dum i huvet, och vi kommer alla att mysa av välbehag och tänka ”ah, good times”.
På krogen kommer vi alla att hänga i närheten av Mattias som vare sig han vill eller inte kommer dra till sig en sjuklig mängd flickor, bara för att han är den han är. Vi kommer alla att slåss om brödsmulorna, men sju allt för taskiga oneliners senare går vi alla hem och inbillar oss att vi faktiskt skulle välja en match NHL10 framför damsällskap. Vi kommer köpa en Kebab på vägen hem, Lars tappar sin.

Fredrik kommer inte äta upp sin. Anton och jag delar på den.

Ikväll ska jag krama er och sen, sen så ska vi dricka en jävla massa sprit. Sen kramas vi igen.

För Frank Magazine, till mina vänner,
- Gutav Sveidquist

 

 

Läste nyss ovanstående artikel på aftonbladet och förstog inte varför man skickat hudförare för att få tag på blottaren. Föra hud? Det rimmar inte bra tillsammans med en blottare. Sagt och gjort, jag mailade Mira på aftonbladet för att reda ut det hela.

 

Hej Mira, läste din artikel om blottaren i Uppsala.

Men jag blev lite fundersam angående en sak du skrev.

Jag citerar,

”flera patruller och hudförare skickades till platsen.”

Är det inte märkligt att polisen skickar hudförare för att få tag i blottaren?

Gjorde dom det för att locka blottaren må tro?

Men jag vet inte exakt vad en hudförare är för något eller vad dom har för arbetsuppgift. Du får ursäkta min inkompetens inom området.

Tack i övrigt för en bra artikel.

Mvh

Mattias

 

Mira svarade snabbt:

ojdå :-))

tack, mattias, jag rättar genast!

hälsar,
Mira M

 

Och vips så stog det hundförare på aftonbladet istället. Så det var tydligen bara ett simpelt stavfel Mira hade gjort.

Ibland blir det konstigt, och då är det tur att Frank finns.

 

För Frank Magazine

- Mattias Eliasson

Efter en fin besökshelg med alkoholstinn atmosfär är det nu dags att ta nya tag. De gångna dagarna har redan avhandlats tillräckligt av Mattias så jag låter det bero och ser fram emot den välförtjänt hypade besökshelg som stundar. Redan imorrn kommer alltså våra fina Uppsalavänner med glatt humör och ett stort kränksug som avspeglar sig i det frågeformulär de fyllt i och fått publicerat hos vår vän Krille. Ni vet han som fortsatt hånar oss trots att vi likt Jesus vänt andra kinden till efter varje smädning.
Jag ligger tydligen illa till att få bjuda på den första rundan när våra vänner kommer, något jag naturligtvis gör med glädje. Enda smolket i ölbjudarbägaren (ja, jag tycker smolk i bägaren är ett modernt och bra uttryck) är att jag inte själv fått en röst i frågan. Det, och det faktum att Emils motivering till att första rundan borde vara min kan KOL14-dateras tillbaka till den epok då han försökte lansera smeknamnet Kingping, både genom MSN och den fina svarta kepsen med samma tryck. Men jag är inte bitter. Däremot är jag gjord av pengar och ska formligen kasta hårda en-eurosmynt i riktning mot alla ödmjuka och givmilda uppsalavänner som kräver gratis öl som tack för att de ska bo gratis hos ”oss”.
Hårda ord och mynt åsido, så ska det bli dritkul att de kommer. Mattias damsällskap Semlan hintade också att det kan vara helt ok att avända Steve som någon sorts öl och fimpdump under helgen. Jag själv blev minst sagt chockad för att inte säga upprörd. Steve, den nyinskaffade blomman och lägenhetens stolthet, en simpel soptipp!? Nej tvi vale. Jag vägrar delta, men om någon annan känner att han har alldeles för mycket fimpar och öl runtomkring sig så tänk Steve.

Förövrigt kan jag rekommendera http://paintified.blogg.se/, En blogg med ordvitsar i paint skapad av kollegor och (föredetta?) Frankredaktören Staffan Kullgren.

 

Det här va ett ganska oinspirerat körvastånk till inlägg känner jag. Som ursäkt kan jag bjuda Dublin på tryffel och Uppsala på en runda öl. Inte för att mitt namn lästes på flest lappar i det riggade ö-rådet, utan för att jag så jättegärna vill. Men Anton du får inte en öl. Du får två. Den ena var en gång Emils.

Skoja ba.

Den va aldrig hans.

Han får en annan.

Kanske.

Jo det får han.

 

 

 

 

...not.


Jo.

 

För Frank Magazine,
- Gustav Sveidquist

I fredagskväll försökte vi på oss ett sex manna torn då Gustav hade besök av bra baser till ett torn. Men det gick sådär.

 

Basen bestog av Micke till vänster, KP i mitten, Nicklas till höger.

Mitten byggdes av två spänstiga kroppar, nämligen Gustav till vänster och jag till höger.

 

Annica skulle bli kronan på verket men av oförklarlig anledning så tog hon sig inte upp. När Annica inte tog sig upp så valde Gustav att ta till biologisk krigsavföring mot Annica och hennes misslyckande. Han  lättade helt sonika på trycket mitt uppe i tornet ovetandes om att Annica inte ens var i närheten. Det var till KPs stora förvåning han kände hur det vibrerade i hans vänstra axel. Därefter kom lukten, katastrofen var ofrånkomlig, tornet rasade betydligt snabbare än det kom upp. Vi gick skamset och smått illamående vidare till nästa pub.

 

Jag och KP åkte till Ikea i söndags och Ingvar Kamprad fick som planerat ta del av min lön. Närmre 200euros gick ner i Ingvars tomma ficka. Vad som införskaffades är väldigt oklart. Men med oss hem fick vi ett palmliknande salami träd vi valt att döpa till Steve. Tre små bröder till Steve och en garderob i tält material. En trevlig lampa, en burk lingonsylt och en jävla massa kanelgifflar. Helt klart värt 200yoyos. Det enda jag ångrar är att jag inte köpte den där mysiga sänghimlen jag hittade. Men det går nya tåg.

 

Ikea resan hade i övrigt sina toppar och dalar. Vi var som två små japaner i en vuxenbutik. Varje ny avdelning var ett potpuri i färger och glädje. Barnavdelningen var ruggigt kul, där fanns massa att leka med och roliga lampor att förlustiga sig över. Vi fick slita varandra därifrån. Men det var när vi kom till den gröna och väldoftande växtavdelningen vi blev som besatta. Aldrig förr har jag sett sådan glöd i KPs ögon, vi skuttade kors och tvärs mellan växter och blommor. Vi hade hittat hem. KP hittade en jätte fin kringlande växt han vägrade släppa. När vi kollade på växter vi tänkte utsmycka våran toalett med så valde KP att ställa ifrån sig den kringlande växten, ett misstag han sent kommer glömma. Snabbare än en spottkobra kom en kvinna med öststats utseende och norpade åt sig växten. KPs läpp började darra, glöden i hans ögon släcktes. Kvinnan hade  med sig sin pojkvän, han såg ut som en libanesisk värdetransportsrånare. Men det avskräckte inte oss välhängda svenskar, vi var trots allt på svensk hemmaplan med Ingvar vakande över oss. Vi började förfölja kvinnan och våran stulna växt systematiskt. Efter ett tag började dock värdetransportsrånaren ana orod och gav oss en blick som kunde döda, kvinnan gav oss därpå ett hånflin. Värdetransportsrånaren trodde nog att vi spanade in hans zigenar uppfödda öststatsfru. Men det gjorde vi inte, vi ville bara ha tillbaka våran kära växt vi lärt känna. Vi valde efter dessa blickar och hån att ge upp, dom hade säkert snott Steve också om vi konfronterat dom och det hade varit för mycket för oss. Men om man ska se det positivt så vet vi nu hur det känns att få sitt barn kidnappat av zigenarblod, så vi kom åtminstånde hem med en livserfarenhet rikare.

 

För Frank Magazine

- Mattias Eliasson

Då var det den ständigt återkommande fredagen och ölen är bara några timmar bort. Jag längtar dock lite mer tills imorgon. Som en sköka från ovan så får vi nämligen lön imorgon och tre vånings lägenheten behöver utsmyckas. Så förhoppningsvis ska Ingvar Kamprad få ta del av min lön någon gång under helgen.

Men idag är det blå himmel så långt Gustavs ögonbrynshår kan nå och solen värmer på hans mer och mer blottade skalp. Gustav har besök idag och är därav ledig. Jag sitter här med en ganska sträv och bister min och saknar Gustav i hans frånvaro. Redan på tåget till jobbet så tänkte jag på Gustav. Undra om han sover på mage nu och dreglar så där sött som bara han kan tänkte jag. Väl nu på jobbet så känner jag att det saknas något. Något att vila ögonen på, något att förundras över, något att lukta på, något att gå igång på, någon att glädjas med.

Som igår tex, då hade jag och Gustav jätte roligt på kamerans bekostnad. Och det här med att klippa in konversationer verkar ju vara den nya grejen på Frank, så jag gör det jag också. Det är en ganska lång rackare så beer with me.

Mattias | E säger:
du
visst har jag min kamera hemma hos er?
>+O säger:
inte en aning alls ska du veta
Mattias | E säger:
jo men den är hemma hos er.. måste den va.. annica har sagt det
>+O säger:
jahapp då är den säkert det då
Mattias | E säger:
får jag hämta tillbaka den?
>+O säger:
du förresten så är det väl skåklart du ska promenera hem med mig
ja det får du också
Mattias | E säger:
nej det ska jag inte, idag är dagen då jag sa ifrån.. för mitt eget bästa
>+O säger:
nej nej, du får ju slippa imorrn
då är jag inte här
idag behöver du det
Mattias | E säger:
Nej och åter nej, mina ben är sprängfyllda av bakishet. men bra att jag får hämta kameran iaf, annars hade ni varit väldigt okameratliga.
>+O säger:
fast nu måste du tat med ankan iställt jag är för upprörd
Mattias | E säger:
fniss fniss såg du skämtet?
>+O säger:
ja... okameratliga
bra grejer!
men jag är upprörd som sagt
Mattias | E säger:
men annica kommer vilja fota mig i huvudet när jag ska hämta den
>+O säger:
varför då?
Mattias | E säger:
hon lever ju bara på linser
ha åh im on fire
>+O säger:
hah
ja, bra job
Mattias | E säger:
mm men annica borde skärpa sig
skärpa....asså herre jesus skjut mig
>+O säger:
ja, skjut dig
Mattias | E säger:
nä då skulle jag hamna i fokus
du är väldigt frånvarande nu din valross
>+O säger:
jag är trött
Mattias | E säger:
äh du är bara ute efter exponeringen
du du du gustav, vad gör du?
>+O säger:
lyssnar på josefinito show på radio
Mattias | E säger:
zoom om att jag bryr mig
>+O säger:
du är så jävla negativ
hahahah NEGATIV! Va!! den skulle du dragit, den är bra!!
woo
här drar du massa halvdana skämt o sen ba, BOOm!
Mattias | E säger:
du är väldigt objektiv nu
hallå, blixten?
>+O säger:
du är så NEGATIV!!
hahahahahaha
ååh, det är så jävla bra
Mattias | E säger:
du är en typisk obildad människa
>+O säger:
kanske det, men vet du vad jag inte är?
negativ!!!!
hahahahaha
äru negg eller?
va, neggo!
gå och baka neggobollar!!
hahahaha
Mattias | E säger:
nu börjar det bli tråkigt, kan inte du bara va en slutare?
>+O säger:
neg
g:et är ett j ljud där
Mattias | E säger:
trist att du inte kan hålla dig inom ramarna
>+O säger:
du kan inte skriva en mening så där i dativ form
det måste skrivas i neg-ativ
hahahahahahah
wooo
det här rä bra grejer1
Mattias | E säger:
jag måste få stativera ett exempel
>+O säger:
snart ska vi få promenera hem
skönt va
`?
Mattias | E säger:
jag ska åka taxi så det så
>+O säger:
nu är du lite väl...
... NEGATIV!
hahah
den såg du inte komma va?
jag kanske också åker taxi, finns det plats?
Mattias | E säger:
fråga, det kan bli en spännande upplösning
aja nu är klockan 15:29 och det är slutartid... HAHAHAha åh fi fan va kul
>+O säger:
haha, ja den va bra
inte lika obscur som dom andra
det där däremot, det kan ha varit ett dåligt skämt


För Frank Magazine
- Mattias Eliasson

Som Staffan har visat prov på är vi på gott humör idag. Här kommer Franks tredje uppdatering på en och samma dag, nytt världsrekord! Jag väljer att likt Staffan, min fyr i ostadigt bloggväder, lägga ut en konversation från dagen.
Mattias sitter bland cheferna på jobbet vilket är en aning obekvämt för honom ibland. Jag satt och fnissade ljudligt när följande utspelade sig. Mattias har även efteråt påpekat att det inte alls är så roligt, men det struntar jag i. Att få rita snoppar över msn är comedy gold för mig. Imorrn är jag dessutom ledig, ännu mera lycka!




För Frank Magazine,
- Gustav Sveidquist

Det är fantastiskt vad väder kan påverka ens humör. När man som mig, Mattias och Gustav bor på en överalkoholiserad filial till Great Brittain som förövrigt består av 99,9% regn, är depression och melankoli ett faktum. Eftermiddagarna spenderas på diverse biljardhak och för att bekämpa den påkommande kylan konumeras mängder alkohol för att skapa någon form av illusionerad lycka. Som tack för denna misär lagras och konsentreras all oförbrukad äkta lycka i något som vi i dagligt tal kallar för den där grejen. Det är en liten köttklump som sitter strax till vänster om hjärtat och fungerar ungefär som en av och på knapp. Det enda som kan aktivera den där grejen, det vill säga att simultant med hjärtat pumpa ut den äkta lyckan till resten av kroppen är solsken. Eftersom att solsken nästintill figurerar som ett mytologiskt väsen här på Irland kanske ni förstår vart jag vill komma? Idag är det solsken och jag är skitglad! Likaså Gustav, jag har bevis:

 

Sveidquist, Gustav [11:07]:

 hej hur mår du?

Kullgren, Staffan [11:08]:

 bättre än bäst

 hur så?

Sveidquist, Gustav [11:08]:

 nej jag va mest nyfiken på din hälsa, man måste bry sig om varann ibland

Kullgren, Staffan [11:09]:

 vad fint av dig... hur mår du?

Sveidquist, Gustav [11:09]:

 ja mår bra, tackar som frågar!

Kullgren, Staffan [11:10]:

 det glädjer mig att höra

Sveidquist, Gustav [11:10]:

 jag har ju två vantar!

Kullgren, Staffan [11:11]:

 I like

Förövrigt vill jag även tillägga så här i bevisningens tecken att jag inte är den äldsta redaktören här på Frank. En trogen prenumerant skickade in den här bilden tagen någon gång för skitlänge sedan:



Jag låter bilden vara öppen för analys men vill att ni fokuserar på vidundret med skägg, vem är det och vad vill han göra med pojken?

För Frank magazine
Staffan Kullgren

Jag pratade med en kompis på MSN om hur saker och ting är, ni vet det vanliga om hälsa och humör. Hon var glad, för hon hade precis fått ny ugn, ny kyl och ny tvättmaskin. Jag gladdes verkligen med henne, så mycket nya vitvaror på en och samma gång trodde jag var en utopi.

Hon berättade sen att killen som i andrahand hyr våran gemensamma lägenhet i Uppsala antagligen kommer säga upp kontraktet. Hon hade sett det i hans statusuppdatering på Facebook, till oss har han inget sagt ännu. Då blev jag lite upprörd. Att behöva schemalägga en resa till hemstaden för att ordna med lägenheten, igen, lockar inte särskilt. Att få veta det över facebook var generande.

Kukhyresgästen som krånglat mest hela tiden och vid ett tillfälle var försvunnen så pass länge att hans mamma spårade upp mig genom mitt efternamn och bad mig åka till lägenheten. Hans bror var redan där och hade plingat på dörren en längre tid. När jag satte nyckeln i hålet märkte jag att det va fel nycklar och började mentalt förbereda mig på att sparka in dörren, men i samma sekund öppnades dörren inifrån. Det va hyresgästen och han skyllde på sömnbrist och bråk på jobbet och nånting annat jag inte lyssnade på. Jag hade fullt upp med att tyst håna mig själv för att jag trott jag skulle kunna sparka in en ytterdörr.

I vilket fall, nu är han alltså en Facebookuppdaterarjävel. Må satan ta hans laptop. Må Facebook brinna upp.

 

En annan kompis jag pratat med idag hade precis beställt en Iphone men hade problem att via Googlemaps hitta till postkontoret. Glädjen över köpet byttes till frustration över den oklara vägbeskrivningen. Gatan det gällde var väldigt lång och pluppen som visade målet satt något oklart mitt emellan allt som kunde varit postkontor. Jag föreslog att hon skulle följa Björkgatan och sen ta höger. Hon sa att hon skulle testa mitt råd och loggade ut från msn. Jag kollade google igen, det va ju inte alls Björkgatan. Shit.

När och om du läser det här kommer du va frusen och sur som fan. Jag föreslår att du skriver ett argt mail som du aldrig skickar. Ett bra sätt att få ur sig saker och ting har jag hört. Dessutom slipper jag ju läsa det. Om du tvunget måste skälla på mig nås jag bäst på Lunarstorm.

Men såklart, förlåt. Jag hoppas du slipper köldskador där du nu traskar i snön, åt fel håll.

Själv hade jag här om dagen problem med HD-kabeln till mitt Xbox igen. Den visade visserligen en väldigt skarp bild, men ljudet var som bortblåst. Jag fick koppla in vanliga kablar och grät en skvätt över den prestanda jag visste fanns men som inte kunde frammanas. Det hela var så sorgligt, så väldigt tragiskt. Jag kunde inte spela mer än några minuter innan klumpen i magen fick mig att stänga av. Jag har ingen aning om hur jag ska lösa det här när jag kommer hem idag. Hur ska jag kunna känna samma kärlek för mitt TV-spel om jag vet att det kan så mycket mer. Jag vill bjuda över vänner och spela lite, men jag skäms. Det hela gör att jag mår dåligt i själen.

Tekniken kommer bli min död, och kanske även mina vänners om de fortsätter följa mina vägbeskrivningar. Fast KP, för oss gick det ju bra! Den gången du ringde mig och vi lyckades söka fram parken du letade efter och sen guida dig dit är beviset på att allt nytt inte är dåligt.

Låt oss göra om det nån gång, låt oss visa att det inte bara är vitvaror som kan skänka teknikbaserad glädje.

Så KP, gå vilse och ring mig. Nu vänder vi det här.

 

 

För Frank Magazine,
- Gustav Sveidquist

Jag gillar Mars. Man vaknar till fåglarnas kvitter, unken doft fyller gatorna mer än vanligt, man känner ett litet pirr i kroppen och varmen börjar sprudla aktsamt utanför dom igendragna fängelselika fönstrena här på kontoret.

 

Mars börjar även på m, och jag vet verkligen jätte många bra saker som börjar på m. Tex. manface, mandom, magplask, magdansös, mögelost, magnum, mysa, mogen, mäsk, mjölkchoklad, mazarin, mjukglass, mimosasallad, mingla, massage, mini me, Mattias, och sist och kanske minst meconium (Svart och mycket seg avföring som är det första barnen bajsar ur sig. Det kan ta flera dygn innan det börjar komma vanlig avföring) för att nämna några. Jag tänker inte nämna några fler för då kommer antagligen ett påhopp om att jag drabbats av vattenskalle skrivas på någon menlös blogg.

 

Vi kommer få finbesök i många olika former och dofter under underbara mars. Först kommer ett vinterblekt och glatt medelklass gäng från Gustavs hemstad Uppsala och förgyller våran annars ganska svarta och drogrelaterade vardag med förnuft och livsglädje. Det här gänget består endast av välansade och välskapta män av finaste adel och är ytterst moraliskt korrekta. Sist jag såg dom så bar dom t-shirts med texten ”vett och ettiket går först”.

 

Några dagar därefter är det den stora dagen St Paddys day. Dagarna runt och på Paddys day så fylls vårat mekka Dublin av dyngraka turister. Mycket uppskattat och välkommet såklart.

Under Paddys så får vi även personligt besök av ett fåtal norska damer. Dom är ursprungligen från sverige och oftast mycket trevliga och ibland smått underbara. Men det norska samlevnadsättet har satt sina spår och vi är rädda att det kommer bli en kulturkrock av oanad storlek. Vi har bland annat sälar här på Irland och vi vet inte hur vi ska släppa bomben att det inte är okej att klubba säl här. Men vi hoppas dom tar det bra. Även det norska uttalet blandat med norska hastiga rörelser kan få den bäste på fall. Men innerst inne vet vi att det kommer gå bra, tror vi.

 

Min och KPs paradvåning kommer alltså få bekänna färg under mars och det kommer hursomhelst bli en sejour i galenskapens och alkoholens frustande tecken.

 

Just ja, jag har ju varit sjuk rätt mycket och mitt immunförsvar har sett bättre dagar som ni kan ha läst om tidigare. Men jag har förstått att mitt försvar har brutits ner av en dold anledning och är nu på väg upp starkare och mer erigerat än någonsin. Försvaret har känt av att mars månad kommer bli en lång kamp ute på ett dimmigt fält med svår tillgång till näring och sa därför tvärstopp i mitten på februari, enbart för att samla kraft till mars. Jag klappar mig stolt på magen och gör honnör i samma veva.

 

Mars, bring it on!

 

För Frank Magazine,

- Mattias Eliasson

Frank har fått sitt första bloggpåhopp. Om ni gillar sånt kan ni gå in och läsa om det här:

http://kpplusmoms.blogg.se/

Då Frank inte har käkat keffsylta är det här det enda vi kommer nämna om saken.

Så har då åter en helg passerat utan några större intryck, förutom en mysig pannkakssöndag. Basshunter har fortfarande inte svarat på vårat öppna brev och jag börjar fundera på om det kan vara så att han inte alls bryr sig om oss. Det vore väldigt tråkigt, hur blev det så? Kan vi inte bara vara vänner? Jag har lärt mig att du heter Jonas men det känns inte helt rätt att använda ditt förnamn ännu. Om du lägger till oss på facebook kanske vi kan lära känna varandra. Skicka små interaktiva presenter när vi blir påminda om våra födelsedagar. Du är född den 22a december och det kan ju ställa till det lite. Jag använder inte så mycket internet i juletid, jag har fullt upp med att käka nötter. Men om jag fick ditt telefonnumer kanske jag kan ringa och sjunga någonting, något juligt?

Har du Skype förresten? Jag har det inte men jag kan skaffa det för vår skull. Jag och Mattias kan sitta vid samma dator, han är ändå för blyg för att själv slå dig en Skypesignal efter vad som hände i P3-chatten. Du kan se oss genom rutan och vi kan ha ylletröjor på oss och dricka glögg, det vore väl en härlig födelsedag för dig!

Vi är sökbara på facebook så låt oss få detta att hända nu Basshunter. Jag har tappat lite fokus på varför jag känner att det är så viktigt att vi skapar oss en relation men jag är övertygad om att det måste ske.

I övrigt har jag märkt att folk luktar godare och godare. Jag har varit inne på det förut när jag berömt Mattias trygghetsdoftande omfång, men han har å andra sidan alltid luktat gott. Nu börjar jag känna att fler och fler kan få mina näsvingar att skaka av välbehag. Det är inte så att jag går fram till folk och ber att få lukta på dom, nej nej NEJ, det vore för konstigt. Men när man passerar någon kommer ju doften farandes vare sig man vill eller inte. Jag vet inte varför jag börjat betygsätta på en mer positiv skala på sistone. Kanske är det för att solen nästan har gått upp helt när man kommer till jobbet, man har redan hunnit känna kärlek. Eller så har jag själv börjat lukta sämre och då alla andra i jämförelse bättre. Kanske har folk återupptäckt den gamla Dateparfymen som kom med tidningen OKEJ.

Varför vet jag så lite och vem är det som kan svara på allt? Är det du Basshunter? Är det därför jag känner så här starkt inför vår framtida relation? Hur luktar du?



För Frank Magazine,
- Gustav Sveidquist