Frank magazine

Sådär, då var återigen en vecka av svett blod och tårar avklarad och äntligen står fredag och nya tremannatorn på efterättsmenyn.

Det ligger en spöklik men i princip osynlig dimma över Dublin. Ungefär sådär osynlig som harmyntan på en person med harmynt som flinar riktigt rejält ni vet.

Men dimman jag tror mig kunna se är nog bara ett tecken på att det kommer bli en dimmig och blöt helg.

Idag kliver Franks eminenta skribent Gustav av jouren. Så för det första ska jag i regelrätt Jönssonliga manér stå och vifta med en väldoftande blomma och ett 6pack öl åt Gustav då han har jobbat hemma i sin fängelsehåla hela veckan. Karln i fråga ser numera ut och luktar som eremiten i skrot-nisse om han hade varit vid livet. Efter prat om gamla minnen så nalkas det fredags drinkar på den smått feminina drinkbaren Capitol. Men tur är väll det att vi på Frank är män nog för att kunna sippa appletinins med drinkparaply och fortfarande se djuriskt manliga ut och ha en utstrålning som skulle kunna ta död på ozonlagret bara vi velat.

Efter drinkarna vet jag inte vad som händer, antagligen kommer det sluta i en magisk mix av spillt jämtland och uppsala blod rinnandes längs någon obskyr bakgata i nått av Dublins mest avlägsna områden.

I morgon är det en kombo fest. Födelsedagskalas och inflyttningsfest på samma ställe.

Det ska bli ytterst intressant. Har även hört att Gustavs finska beundrare som han drog det charmanta ”i hope you like to pee” skämtet för ska befinna sig på plats. Det återstår att se om han lyckas mjuka upp stämningen med ett nytt kiss skämt. Den som lever får se, men nånting säger mig att mina barns barnbarn kommer läsa om denna helg i historieböckerna.

Klämmer in lite musik inför helgen också,

Johnossi http://www.youtube.com/watch?v=qE01FXwWo98

Jookabox http://www.youtube.com/watch?v=1-PZ4rgOY1g&feature=related

The Black Keys http://www.youtube.com/watch?v=dKXlgISd3iA&feature=related

Noah and the whale http://www.youtube.com/watch?v=Ifq4bYZnYrc

Slutligen så är jag bara tvungen att dela med mig av den här bilden. Jag vet inte vad det är jag ser, och det skrämmer mig något fasansfullt.

Det finns onödiga saker, sen finns det väldigt onödiga saker.

Här ovan kan ni skåda den japanska uppfinningen Chew-O-Meter och den klassar jag inom gruppen väldigt onödiga saker.

Jag lockas ändå till att införskaffa ett gäng Chew-O-Meters och utmana mina Frank kollegor till en tugg tävlings middag på en finare restaurang.

Men jag är tveksam om det är värt det. Den må vara unik, men när jag tömmer min tarm så kommer det även ut något unikt, men det gör det inte mer spännande eller lockande för konsumtion.

För Frank Magazine

Mattias Eliasson

Helgen slutade som oftast i oändliga mängder kändismingel, fotoblixtar och vodkadrinkar. Vomerande modeller och rökfyllda vip rum med suspekt belysning. Men för att bespara er på eran mat i magen och er dyrbara tid så går vi inte in djupare på det.

Igår ringde klockan vid sex på morgonen och jag tog första bästa taxi till jobbet och redaktionen. Att jobba på Frank en måndag utan sömn med tobak och kaffe som enda föda kanske låter som en enda stor rockfest i teorin. Det är det i realiteten också.

Idag är det emellertid en speciell dag. Idag har Bodil namnsdag och det för oss utsökt in på ämnet Danmark och danska kungahuset.

Bodil Thrugotsdatter var drottning av Danmark mellan 1095-1103. Hon var gift med konung Erik Ejegod.

Detta danska par drog iväg på pilgrimsfärd till Jerusalem vilket skulle visa sig vara deras sista resa. Erik tog sig inte ens fram, han satt sin røde pølse i halsen redan vid danska gränsen. Bodil därimot kämpade som en brunstig bergsget enda fram till jerusales lem. Väl där tog dock smørrebrødet slut och Bodil följde sin mans fotspår och drog in åran.

Danskarna gjorde som ni kanske vet även något taskigt mot muslimerna för ett tag sen. Deras handling fick alla som inte tror på samma gud som oss vilja mörda alla som ser ut som danskar på ett eller annat sätt. En allmänt känd följd av detta är att våra svenska kebabhak och pizzerior står tomma för att ingen vågar gå dit längre i rädsla för att bli styckad till capricciosa pålägg av en hårig och arg muslim. Det påminner lite om att gå på en konsert med Idol Kevin, enda skillnaden är att dit går ingen på egen vilja.

Av detta kan vi konstatera att danskar redan vid 1095 var efterblivna och har förblivit det enda till idag.

Dom förstår ju inte ens sig själva för guds skull, kanske dags att smälla upp ett så kallat "läger" åt stackarna?

http://www.youtube.com/watch?v=s-mOy8VUEBk

För Frank Magazine

Mattias Eliasson

Medans Gustav har hållt frank fanan högt trots sina fysiska och psykiska förfall så har jag själv dragits med en sjukdom av okänt slag. Jag har haft det väldigt svårt med att ställa en klar diagnos efter mina symptom.

Efter olika teser och matematiska antaganden kom jag fram till att det kan röra sig om allt imellan sars och amalgam förgiftning.

Sars kan jag tack och lov utesluta då jag inte har rört mig i sarsdrabbade områden och jag har inte sett fladdermöss eller andra smittobärare förutom en väldigt gammal man jag råkade stöta in i när jag skulle köpa alvedon. Han doftade härsket smör och en bit träolja. Ovetande om hur sars luktar befarade jag då det värsta men efter ett dygn utan värre symptom så uteslöt jag sars helt.

Amalgam förgiftning är dock en annan femma. Jag kan mycket väl mot min vilja ha blivit våldsupphånglad av en beundrare född 1940 med amalgam fylld mun efter vårat förföriska tremannatorn tidigare skrivare nämnde. Och att jag nu trängt bort händelseförloppet i skam. Men jag anar storhetsvansinne och lögn i den teorin.

Faktum är att jag tror mig nu efter 3 kallsvettiga nätter ha kommit fram till ursprunget för min så kallade sjukdom. Den mest framtonande symptomen jag har haft är att jag känt mig vansinnigt varm, speciellt under nätterna. Och min säng är nämligen placerad ganska nära ett hörn. Och hörn är som vi alla vet i 90 grader, inte konstigt det är så jävla varmt! Ikväll ska jag flytta min säng.

För Frank Magazine

Mattias Eliasson

Så här på ålderns höst har jag märkt ett par saker som händer med mig och mitt spektakel till kropp. Inte sen puberteten har jag förändrats lika drastiskt.
Både kropp och psyke är i förfall. I och med att jag kom i puberteten relativt sent också, så är det inte utan att det stockar sig i halsen när jag konstaterar att mina fem korta år på toppen är över. Inte heller va det fem år på den absoluta toppen, nej nej så kul fick jag inte ha det. Det va snarare en period då jag ansåg mig ligga strax under medel. Jag va lite mindre tjock, hade lite mer studs i dojan och aningen mer bett i mina oneliners. Men någon Brad Pitt, eller Ricky Gervais för delen, har jag då rakt aldrig varit. När jag förra veckan iklädd svart mössa och luva köpte min första flaska Regain kände jag mig ganska nära den botten som kommer att vara resten av mitt liv. Döm av min förvåning när jag över helgen upptäckte att jag kunde sjunka lägre.

Här är historian om hur jag förstod att förnedring inte har några gränser.

Det hela började i torsdags.
Jag såg hur vågens mätare med oväntad lätthet sprang upp mot oanade höjder när jag stog och vägde mig på kvällskvisten. Innan middagen naturligtvis, vilket i efterhand känns ännu värre när det var en så hög siffra som visades ändå.
Det hela fick bli en väckarklocka. På med springskorna och den numera tajta träningströjan och ut ner mot kajen. Det hela gick förvånansvärt bra, och en halvtimme senare var jag hemma, färdigduschad och nöjd med att det på middagstallriken låg något nyttigt. Så långt var allt ok.
Det var på fredagen det urartade.

Jag bestämde mig för en löptur. För andra dagen i rad! Det är för mycket!!
Helt galet säger ni, det är lätt att vara efterklok säger jag. Men visst, jag borde känna min kropp så väl att jag förstått att det hela skulle leda till utbrändhet och följdsjukdomar.
Och naturligtvis, redan tio minuter in på min runda tog jag helt slut och började flåsa och snubbla mig fram. Väl hemma hade jag hypokondri-astma och så mycket träningsverk att man kunde tro att jag hade muskler att ha det i.

På kvällen gick vi trots allt ut, vi hade ju finbesök från Malta. Vi åt och drack och skålade i goda vänners lag innan vi tog oss ut på krogen. Väl där rörde vi oss obekvämt till musiken och helt plötsligt var det dags för stängning.
Men vi skulle ha mer roligt än så tyckte vi och fortsatte arbeta på ett av våra fylleprojekt vi nu haft i någon månad. Det Tre Våningar Höga Mänskliga Tornet!

KP stadigt underst. Mattias svajigt sittandes på vad som här kommer benämnas som KP:s axlar, trots att det nog inte va riktigt så högt upp han satt. När grunden så va lagd  va tanken att jag skulle hoppa upp som våning tre. Varför jag fick den positionen trots övervikt och brist på spänst är oklart, men resonemanget gick ungefär ut på att jag ju hade gjort det förut. Den gången var ingen succé utan innefattade blodutgjutelse och svordomar från oss, och ilskna tutsignaler och nävar från bilister vars väg vi blockade efter fallet. Jag har med andra ord svårt att se hur det argumentet för att få mig överst skulle kunna hålla i rätten, men så va det.
Döm av min förvåning när vi faktiskt lyckades!

Vi satt i några sekunder och kände antiklimaxets bittra stämning komma farande, en månads hårt jobb och det här va alltså belöningen. Vi hoppade ner, gjorde en slapp high-five och började genast spana mot nya höjder. Bokstavligen. För att göra en lång historia kort(are) så föll jag och Mattias 60 höga centimer från en fasad, rakt ner på asfalten. Ett fall efter vilket Mattias kommer behöva en artificiell höftkula och jag själv ett par specialtillverkade skor och en smäll på käften. Det kan ha varit mit fel att vi föll.
Min ”träning”, vilket om jag inte minns fel va ämnet som jag startade att prata om i den här uppsatsen, har efter det här kommit till ända. Jag anar att jag har en spricka i fotbenet. En spricka som jag i såna fall alltså fick av ett 60 centimeters hopp.

Där tar jag en paus i mitt fysiska förfall och går in på det psykiska:

I lördags va det dags för nästa tillställning i Maltesens ära. En hemmafest i centrum som vi anlände till efter att först ha spelat vad som officiellt konstaterats vara världens bästa ölspel och sedan prövat på en lokal delikatessupplevelse kallad Taxiresa. En taxiresa där KP verbalt misshandlade taxichauförren så hårt att Mattias valde att blunda och därefter somna. KP inte bara dömde ut hans arbetsval och talang för detsamma utan hann också med att förminska honom som människa då han minsann inte hade koll på enkelriktat. Att vår vän bad om ursäkt när taxiresan var över, hjälper föga för den stackars chauffören som med all säkerhet fortfarande gråter sig till sömns.

En jävligt bra taxiresa med andra ord.

Väl på festen står jag och köar till toan och svär högt över längden på kön. Jag försöker övertala folket framför mig att ”kissa i kors är den nya lilla svarta”, trots att jag aldrig träffat dom tidigare. Den första var från Mellerud (på riktigt!) och dom är ju vana vid hårda bud så han gick naturligtvis med på det. Den andra var från Irland och aningen mer svårövertalad. Jag förstod snabbt varför.
Ni som känner mig vet att min engelska på gamla dar visats sig obefintlig så fort jag fått i mig mer än två öl eller sprungit mer än tio meter i streck. Så när jag la fram mitt förslag till Irländaren använde jag det mindre kända uttrycket; ”Would you like to que in a course?”. Vilket ju även mongoloider vet betyder nånting annat än att kissa i kors.
Han skrattade hela vägen in på toan där han fick stå för sig själv och urinera helt ovetande om vad jag egentligen hade menat.
När jag själv står och kissar senare, utan Mellerudarn som av nån anledning gick ifrån kön, knackar det försynt på dörren. Jag är precis klar så jag öppnar naturligtvis. Utanför står en söt tjej som jag tror bor där och därför vet är från Finland. Hon säger med ett leende något i stil med att hon hoppas hon inte stressade mig, och jag svarade väl att nej nej, det va ingen fara. Jag ser sen min öppning att framföra lite comedy gold och letar febrilt efter en oneliner att dra fram. Jag hör mig själv säga ”I hope you like to pee!”.
Tre svinlånga sekunder går innan hon säger ”okidoki...” och smiter in på toan.

För ett tag sen tänkte jag fram den bästa idéen någonsin, alla kategorier. Den kom till mig när jag kombinerade två av min favoritsysslor, sitta på toa och läsa Illustrerad Vetenskap.
Tidningen handlade den här gången bland annat om nanoteknik (att man kan konstruera och forma objekt från betydligt mindre beståndsdelar än tidigare) och DNA-manipulering. Det kommer nu bli en aning snuskigt, men låt mig hållas.

Jag vet inte hur det är för er, men för mig är bajs som fastnar i stjärthåret ett reellt problem. Det tar extra tid och kräver enorma mängder papper. Jag skulle uppskatta att jag använder åtminstone trippelt så mycket papper jämfört med låt säga en 12-årig flicka.  
Min idé, den bästa någonsin mind you, är att genom fortsatt forskning inom DNA och nanoteknik kombinera fram en behåring med teflonliknande egenskaper. Jag vet inte hur det ska gå till rent praktiskt, men uppriktigt, hur svårt kan det vara? Människan har lyckats med betydligt mer komplicerade saker, rymdpromenader och spraydeodoranten för att nämna några. Jag förstår ju att den här tekniken inte hjälper mig, det är redan för sent att pilla med mina gener. Men jag tänker på våra barn och världen dom ska växa upp i. (För enkelhetens skull kommer jag fortsätta använda mig själv som exempel)

Enligt helt okvalificerade gissningar uppskattar jag att av allt papper jag använder, så är kanske 2/3 av det till torkning efter ett toabesök. Om jag skulle kunna halvera den mängden kan jag alltså förminska mitt totala pappersanvändande med 1/3. Tänk på all skog vi kan spara och allt extra syre som en direkt följd. Tänk på tiden jag skulle kunna spara, som i och med att jag nästan alltid går på toa på arbetstid, skulle kunna läggas på annat viktigt så som att streama På Spåret.

Låt oss fortsätta argumtera att säkert 80% av alla män i åldrarna 16 – 50 skulle kunna använda 1/3 mindre papper. Hur många miljarder kronor, dollar och yen skulle vi inte kunna spara? För att inte tala om drachmer och pesetas, those guys are haair-yy.

Hur mycket tid får inte läkare över till att bota cancer istället, brandmän till att släcka bränder? Jag vet, det är svindlande.
(På det här platsen i min avhandling hade jag ett tag skrivit ”Nackdelen är väl att även diskutabla människor får tid över till annat, men det får ses som ett nödvändigt ont. I bästa fall är ju inte hoppet från DNA-forskning till rasbiologi särskilt långt. Det finns säkert en modern version av Dr. Mengele där ute som kan se till att filtrera lite genom att mäta skallar.” ... Jag raderade det, ynkligt oroad över att folk börjar tro (komma på) att jag faktiskt menar vad jag skriver.)

Anyways....

Låt inte det faktum att idéen har ett kryddmått osmaklighet över sig hindra insikten om dess briljans. Vi arbetare i blåställ är inte rädda för att avhandla ens de smutsigaste av ämnen, om vi bara anade att det kunde hjälpa mänskligheten.
Till er borgarbrackare och andra som skyr tanken bara för att ordet bajs aldrig nämnts i ett tacktal för Nobelpriset i medicin kan jag rekommendera sidan:

www.pappabetalar.se/nyheter/nanoteknik/battre-munpassform-for-silversked/

Jag tar inte patent på min idé, jag har inte diciplin nog att se till att det genomförs. Istället säger fritt fram till er med driv.

Men, låt mig i efterhand få kräva kändisskap för att räddat världen genom er.

Och res en staty i guld av mig. Eller gå bananer, res två.


För Frank Magazine och mänsklighetens bästa,
- Gustav Sveidquist

Sitter idag och tittar på SVT play på jobbet. Jag tänkte skriva att jag gjorde det medans jag i alla fall låtsades jobba, men jag ska va ärlig och säga att jag slutat även med det. Jag har gett upp. Hela min arbetstillvaro är som en Dilbertserie, fast utan punchline. Det suger den överblivna julmusten ur en.

Först tänkte jag i vilket fall tacka SVT för att jag kan följa På Spåret över nätet. Sen såg jag att Björn Ranelid va en av deltagarna. Jag har så svårt att beskriva mina känslor för den ”människan”.

Han sitter och låtsas vara den mest principfasta människa som finns när han säger att ”vet man så vet man, jag ställer mig över att försöka gissa”. På nästa fråga gissar han så fort han känner igen ett namn i en ledtråd, oftast helt fel och irrelevant.

En gång gissade han rätt, då ställde han sig upp och knöt näven. Principfast, min röv. Dessutom har han mage att hyscha sin medspelare när hon håller på och spånar fram ett svar. Två sekunder senare drar Björn i bromsen, han hade ju listat ut en del av ledtråden. Han svarade ”Nacka Skoglund” när domarna frågade. Problemet var bara att frågan var ”Vart är vi på väg?”.

Han använder ibland både skånska R och vanliga rullande R i ett och samma ord. Du kan inte ha två dialekter i samma ord!

Hans uppknäppta skjorta, hans solariebränna, hans frisyr, hans gubbfuktiga blick och hans skratt som alltid kommer ett par sekunder för sent.

Jag vill här kliva ur min blyga förtåelsegarderob och frankt konstatera att jag hatar Björn Ranelid. Och till er som tycker om Björn Ranelid, jag hatar er också.

Men jag älskar På Spåret.

För Frank Magazine,
- Gustav Sveidquist