Frank magazine

Igår när jag åt min lunch beståendes av vörtbröd med Iransk belugakaviar och en liten bit vit tryffel så vilade jag mina ögon på tv-reklam, reklamen jag tittade på ville att jag skulle skänka mina pengar till de svältande barnen i Asien.

Jag började då fundera på hur det kan ha blivit så, vad är orsakerna till världssvälten?

När jag senare på dagen var på väg hem från jobbet och skulle införskaffa saffran till min köttgryta jag skulle laga till middag så möttes jag av en speciell syn. Utanför butiken stog en kort och väldigt rund varelse med grönt snor rinnandes från näsan. Snoret bildade en liten pöl med konturerna av spöket laban på varelsens alldelles för tighta luvtröja. Varelsen hade även en macdonaldsglass i handen. Glassen runt munnen gjorde honom skräckinjagande. Han stirrade på mig med en tom och trött blick. Vilken lustig figur tänkte jag och gick glatt vidare till saffrans hyllan.

Det var när jag blancherade rädisor till köttgrytan i min paradvåning jag kom på att jag helt sonika hade sprungit in i en av orsakerna till världsvälten, tjocka barn.

Jag har själv inget emot ”större” barn då jag oftast tycker dom ser roliga ut. Och när dom slåss så ser det riktigt fräckt ut, som små minisumobrottare liksom.

Men min teori är att om vi bara ser till att våra barn inte får i sig så mycket mat så skulle vi nog kunna rädda alla svältande barn i Asien under en månad.

På kvällen mådde jag dåligt, jag hade ätit för mycket fritrerad camembert med hjortronsylt som var dagens efterätt. Efter lite vomering var jag tack och lov tillräckligt mätt och belåten för att krypa in under mitt duntäcke med min laptop. Jag hittade då en intressant intervju angående världssvälten med Anuradha Mittal. Hon (?) är en av cheferna på The Institute for Food and Development.

Jag citerar:

”Om rika länder som Sverige fortsätter att hålla tyst om den tragedi som pågår kan jag bara säga: Som vi sår får vi skörda. Det kommer att komma tillbaka och jaga oss.”

Om vi inte slutar trycka i våra barn hutlösa mängder mat så kommer alltså de svältande asiatbarnen börja jaga våra barn och troligtvis äta upp dom. Och både ni som jag vet att alla asiater är bra på kampsport. Våra tjocka europeiska barn skulle inte haft en chans att försvara sig eller springa ifrån asiatbarnen.

Så här långt ska det naturligvis inte behöva gå men då måste vi ta vårat ansvar och börja tänka på våra minisumos framtid.

Frågar ditt barn om en cheeseburgare? Knäpp då barnet på näsan och visa en bild på ett hungrigt asiatbarn med kinapinnar och fråga om barnet vill bli uppäten av en sådan. Det vill nog inte barnet.

Vill påpeka att jag inte skriver det här för att uppröra eller sticka någon i ögonen utan enbart för att rädda världsvälten och min Iranska belugakaviar.

För Frank Magazine

- Mattias Eliasson

På vägen utanför jobbet en måndagseftermiddag, det va då jag såg henne.

Hon som tog joggning lite för seriöst.

Medelålderskvinnan med medelåldersmått kring midjan som osmidigt försökte undvika att halka på det tunna islager som bildats under natten. Hennes springskor såg dyra ut, och hade reflxer på sidorna. I bältet anade jag en vattenflaska som guppade ivrigt när hennes mogna kvinnolår rytmiskt och våldsamt forcerade alltihop framåt.

Det är viktigt att dricka när det är varmt.

Vi höll ungefär samma tempo när jag utan brådska rörde mig mot busshållplatsen. Jag tänkte att hennes rosa Nike-svettband visserligen var snyggt, men knappast kunde fylla någon funktion. För några svettdroppar syntes inte till och hon var dessutom korthårig. När hon inte utan ansträngning passerade mig på utsidan hörde jag hur musiken dånade från henns örsnäckor i takt med hennes andning. Ipoden hon hade fastsatt på armen spelade techno. Hon kollade sin puls genom apparaten på handleden och andades genast ännu tyngre då hon blev tvungen att höja armen mot ansiktet.

Hon ångade.  De löpriktiga kläderna verkade verkligen vara gjorda av ett material som kunde andas.

Kvinnan som tog joggning lite för seriöst fortsatte sedan att i gångtakt försvinna ur mitt synfält. Om hon sprang förbi någon hemlös det vet jag inte, och om hon ens såg åt deras håll. Jag anar dock att hon inte kunde avvara någon växel.

Jag har i min Frank frånvaro tillbringat jul i dom Jämtländska skogarna med allt vad det innebär.

Men detta inlägg ska inte handla om skog och älgar utan en anekdot jag känner ett tvång till att dela med mig av.

I SAS flygplanet jag färdades tillbaka till Dublin med så satt det en kille cirka 5 rader framför mig och gjorde väldiga rörelser tätt inpå varandra. Först trodde jag att karln satt och nös men efter 20 galna rörelser med samma rytm så förstod jag att det var en kille med ticks jag hade att göra med. Hela hans stol skakade som självaste bysten på Dolly Parton under ett 100m lopp. Om hon sprungit ett sådant låter vi vara osagt. Iallafall så satt jag och förundrades över detta ett tag medans jag lyssnade på musik och det var under låten Fader med Temper Trap jag började se ett mönster. Hans rörelser var perfekt till låten. Jag spelade låten några gånger i streck och det slog aldrig fel. Han blev min egna lilla musikvideo under ca 10 minuter tills jag började ana oråd i mitt egna beetende och bytte låt. Tack och lov så hade jag med mig ett ex av tidningen offside och en limiterad maraboukaka med vintersmak som jag kunde konsentrera mig på under resten av flygresan.

Men när jag blir rockstjärna så ska min första låt heta Ticks och videon ska enbart innehålla personer med tvångssyndrom.

I väntan på min hit så kan ni lyssna på Temper Trap - Fader om ni skulle stöta på någon.

För Frank Magazine

Mattias Eliasson

Medan 2/3 delar av redaktionen smet till Barcelona i rent utbildningssyfte åkte den resterande själen till Amsterdam med tillhörande fru och två brasilianska läderbögar. Målet med resan var att hitta sig själv och helt sonika go wild som man brukar säga i US and A.

Staden erbjöd som vanligt ett axplock av fotomodeller som man för en ansenlig summa dinarer får möjlighet att vuxenkramas lite med om så önskas. Naturligtvis förekom också en och annan så kallad joker, iklädd alldeles för små hotpants och ett alldeles förfärligt malplacerat anlete. Man skulle kunna dra liknelser med en apelsin i ett bananskal eller varför inte helt enklet kalla dem ett skääänk bland the hoes. Inget att hänga i julgranen så här i juletider. Förövrigt så har staden en underbar arkitektur, bra shopping och en jävla massa godsaker för den som önskar.

Hur som haver skulle vi på redaktionen vilja dra igång en liten läsartävling. Den senaste tiden har våldsamma debatter om väderförhållanden och klimatförändringar förekommit i alla slags medier och vi på Frank börjar bli aningen trötta på att läsa samma dynga dag ut och dag in. Av denna anledning tar vi det avgörande steget och kliver ut ur boxen och in i verkligheten. Vi vill att ni kommer på ett nytt och fräsht ord för DET, ni vet vad jag prata om... att släppa väder, Skita, bajsa, bruna, lägga en lakritsrem, you name it!

Skicka bidragen till: [email protected] eller lägg in en kommentar.

Det vidrigaste och mest fantasifulla bidraget publiceras på Frank magazine och får dessutom en ärofylld plats i Svenska folkets hjärtan. Ingen tvekan råder om att vinnaren kommer att sätta en flottig stämpel i sveriges litterära historia. Från oss på Frank magazine får du inte ett skit mer än en mental klapp på axeln och på sin höjd, beroende på kvalitativt angagemang och vart i världen du befinner dig en high five!

Tävlingen är väldigt simpel men kräver extrem koncentration då alla copycats hängs ut som fantasilösa sprutluder.

För Frank magazine

Staffan Kullgren

I helgen har delar av Frankredaktionen i rent utbildningssyfte besökt Barcelona. För att närma oss den vanliga människan, arbetaren, och för att en vacker dag kunna dra vårat strå till stacken i något av det mindre lyckosamma länderna i till exempel Centralamerika.

Och när vi inte taxipendlade mellan tapasbarer, lärde vi oss faktiskt överlevnadsfraser så som ”No no señor, agua CON gas porfavor”.  Vi lärde oss inte att stava det, men i ärlighetens namn, varför skulle vi bry oss om det? Fattiga människor kan ändå inte läsa.

Under vår resa såg jag genom rutan på en av de taxibilar vi haffat genom att nonchalant busvissla från andra sidan gågatan, hur palmerna vajade i vinden. Nedanför en av dem stod ett gäng ungdomar och väntade. På att koksonötter skulle falla ned antar jag, och de skulle få sig ett välbehövligt mål mat. Jag funderade på om jag skulle skänka dem växeln jag fått tillbaka efter att ha inhandlat en tioårig Laphroaig, men slog snabbt bort tanken. Vad lär de sig på det? tänkte jag.

När taxiresan var över och vi var framme vid vårt mål gav vi trots allt chauffören rikligt med dricks. Vi avrådde honom från att lägga allt på knark, som de annars lätt gör. Leende och med en känsla av att ha gjort skillnad stirrade vi nu ut över betongklossen som är Camp Nou. Folkligt med fotboll tänkte vi, och gav oss av mot sittplatsläktaren.

Nu hemkommen, sitter jag på jobbet och fryser. Mitt under en takfläkt som blåser lika snålt som nordanvinden över den ryska tundran en tidig februarimorgon. Jag har börjat snörvla rent proaktivt som för att förbereda mig på den förkylning som känns ofrånkomlig efter att ha vistats i länder med tveksam sanitiation. Det enda som skiljer mig från u-landsbarnen i Spanien, de som stog och huttrade under vindpinade palmträd, är att dom i slutändan kanske svälter och dör på grund av kylan och köldrelaterade problem. Själv spillde jag på grund av frusna fingertoppar björnbärsmarmelad på min skjorta när jag skulle bre en croissant.

Världen är bra lustig, och jag skrattar hela vägen till badkaret.

Utan att förvänta sig någon sorts uppskattning, kommer Frank att fortsätta utforska världens alla hörn. Delvis i jakt på den perfekta Café Latten, men mest för er skull kära brödra-aristokrater. Så att ni genom våra livsbejakande ögon också ska få se hur det Egentligen står till med livet utanför den inramade trygghet som är kardborrknäppningen på era Lacosteskor.

Efter en period av alkoholorgier i olika färger, dofter och former samt ett oroväckande intag av nikotin som lätt skulle sänka ett par tre elefanter så upptäckte vi att statistiken över folkhälsan dragit i backen här i Dublin.

Vi styr därför blandmissbruket och den yngre delen av redaktionen från dess fäste i Dublin till Barcelona över en helg.

Förutom oss två yngre från redaktionen med baby lena honungsdoftande kroppar så tar vi med oss Krille. Hans krönika gjorde oss smått tårögda och vad vore denna expedition utan känslor.

Men efter övervägande kände vi att 3 personer inte rimmade bra. Gustav har visat en aggressivitet på sistonde som vi tar på fullaste allvar. Om jag och Gustav skulle behöva något samtidigt, låt oss säga varsin kängru så kan det bli problem. Jag tvekar absolut inte på Krilles simultanförmåga utan mer på Gustavs reaktion över att Krille inte klarar av att bära två fullvuxna kängrur samtidigt.

Så för att undvika dödsfall så följer även ett av våra största fans med på denna historiska resa. Karln i fråga kallas Frallan, La crossiant, The Bagel, Ost Frallan, Osten, Panini, Ciabattan, Baguetten, Claes Malmberg, och det lite finare men högst osannolika Kapten.

Med denna vackra quadruple av män så kör vi en 2-2 uppställning. Jag och Gustav på topp i en fri roll med utgångspunkt från barstolar matandes med vindruvor av magdansöser. Krille och Claes Malmberg spelar vänsterbackar och ska bryskt tackla ner dåliga vindruvor och magdansöser.

Vi ska alltså på expedition. Vad som kommer komma ut ur detta vet ingen. Vi är lika ovetande i den frågan som en höggravid Linda Rosing.

Slänger upp lite musik ni kan förgylla eran helg med.

The Heavy http://www.youtube.com/watch?v=sVzvRsl4rEM

We Were Promised Jetpacks http://www.youtube.com/watch?v=jDAXjAQj9e8

The Envy Corps http://www.youtube.com/watch?v=k1qq9lBomBE

Gossip http://www.youtube.com/watch?v=GeG-In5pcHs

Beach House http://www.youtube.com/watch?v=U_t5vR1U9AU

Bibio http://www.youtube.com/watch?v=3Eks4gB9tbE

Peter Gabriel http://www.youtube.com/watch?v=Yts9QaoVP7Q

För Frank Magazine

Chuck Norris är en intressant individ. Det finns massa mytomsbundna sägner om denna man. Bland annat sägs det att "Chuck Norris is 1/8th Cherokee. This has nothing to do with ancestry, the man ate a fucking Indian.".

Och då undrar ni såklart vad vi på redaktionen består av.

Förutom att vi är vackert skapta män så består vi av följande.

Vi börjar med Staffan.

1/6 cigaretter 1/3 förstorad prostata 1/20 glasögon 1/16 viagra 1/8 pacemaker

This has nothing to do whit ancestry, the man is just fucking old.

Vad är då Gustav undrar ni?

1/4 skägg 1/10 b-vitamin 1/7 öl 1/20 avföring 1/100 talang 0/0 haka

This has nothing to do whit ancestry, the man is just a fucking deformed facial hair phenomenon.

Vad är då jag undrar ni?

1/10 skog 1/6 höjd 1/3 älgkött 1/8 hembränt 1/13 snö

This has nothing to do whit ancestry, the man was just fucking raised in the woods by elks.

För Frank Magazine

Mattias Eliasson

Så här i Decembermörkret faller många av oss in i någon sorts dvala. Känslor och tankar flödar och allt ska filtreras. Man skulle kunna dra liknelser med en ångestfylld nostalgitripp där nästa anhalt är jultomtens whiskeykryddade andedräkt men vi skiter i det och tar det för vad det egentligen är, en jävla svacka helt enkelt.

För övrigt så skulle jag vilja passa på att uppmana resten av världen att göra som Danmark, nått bra! Tack Danmark för att du format mig till den jag är!




För Frank Magazine
Staffan Kullgren

Äntligen har hela redaktionen funnits på plats.

Kreativiteten flödar som ölen vid åtta snåret en lördagkväll, åtminstonde hos oss unga oskuldsfulla kreatörer på Frank. Gamlingen går det knappt att kommunicera med. Han spelar på sista strängen, han har använt sin sista fingerborg, han har hål i sin eka, han saknar en udd på sin treudd, hans tandborste börjar tappa strån. Men vi har inte gett upp hoppet. Kanske en comeback gror runt knuten?

Nåväl, det tog inte lång tid innan jag satt julgröten i vrångstrupen och stirrade på ett stötande men ack så viktigt avslöjande samtidigt som den varma gröten letade sig upp i min vänstra näsborre.

Återigen är det en bild som avslöjar detaljer kring ett ämne. Förra gången var det Obama som ovetande avslöjade sin kroppsodör. Denna gång handlar det inte om en viss person utan om en hel församling människor. Närmare 22 739st.

Vill bara påpeka att vi inte är ute för att direkt skada någons rykte. Vi vill bara visa sanningen.

För er utan vetorätt så är Jehovas vittenen ett trossamfund som påstår sig vara den enda direkta fortsättningen av den ursprungliga kristna kyrkan. Dom flesta känner igen dom genom dörrknackning, broschyrutdelning osv. Och om du hör någon säga att dom inte ska fira jul nu i juletider så är dom troligen Jehovas. Jehovas vittnen menar också att alla människor som inte följer Jehova guds principer kommer bli förintade.

Men jag kan härmed stilla eran oro, varken Frank eller ni kommer bli förintade.

Jehovas vittnen är bara ett gäng dryga pajaser som sitter och drar dåliga skämt och uppenbarligen tunga droger i deras rikes salar. Men dom spelar smått mentalt instabila och besatta av den påhittade Jehova gud som ett spel för galleriet.

Se bara här, det är sånt här dom sitter och gottar sig åt.

Orginalbild:

Min ompusslade bild:

Själv tycker jag att deras skämt får en FAIL stämpel av astronomisk storlek. Hur fan tänkte dom?  ”vi skaffar hus med skylten 'Jehovas vittnen - Rikets sal' och sen väntar vi på att nån ser att det står skitarsle om man flyttar om bokstäverna hihi”

Vi har alltså 22 739st skitarslen i sverige. Backfire Jehovas, backfire.

För Frankmagazine

Mattias Eliasson