Frank magazine

I helgen har delar av Frankredaktionen i rent utbildningssyfte besökt Barcelona. För att närma oss den vanliga människan, arbetaren, och för att en vacker dag kunna dra vårat strå till stacken i något av det mindre lyckosamma länderna i till exempel Centralamerika.

Och när vi inte taxipendlade mellan tapasbarer, lärde vi oss faktiskt överlevnadsfraser så som ”No no señor, agua CON gas porfavor”.  Vi lärde oss inte att stava det, men i ärlighetens namn, varför skulle vi bry oss om det? Fattiga människor kan ändå inte läsa.

Under vår resa såg jag genom rutan på en av de taxibilar vi haffat genom att nonchalant busvissla från andra sidan gågatan, hur palmerna vajade i vinden. Nedanför en av dem stod ett gäng ungdomar och väntade. På att koksonötter skulle falla ned antar jag, och de skulle få sig ett välbehövligt mål mat. Jag funderade på om jag skulle skänka dem växeln jag fått tillbaka efter att ha inhandlat en tioårig Laphroaig, men slog snabbt bort tanken. Vad lär de sig på det? tänkte jag.

När taxiresan var över och vi var framme vid vårt mål gav vi trots allt chauffören rikligt med dricks. Vi avrådde honom från att lägga allt på knark, som de annars lätt gör. Leende och med en känsla av att ha gjort skillnad stirrade vi nu ut över betongklossen som är Camp Nou. Folkligt med fotboll tänkte vi, och gav oss av mot sittplatsläktaren.

Nu hemkommen, sitter jag på jobbet och fryser. Mitt under en takfläkt som blåser lika snålt som nordanvinden över den ryska tundran en tidig februarimorgon. Jag har börjat snörvla rent proaktivt som för att förbereda mig på den förkylning som känns ofrånkomlig efter att ha vistats i länder med tveksam sanitiation. Det enda som skiljer mig från u-landsbarnen i Spanien, de som stog och huttrade under vindpinade palmträd, är att dom i slutändan kanske svälter och dör på grund av kylan och köldrelaterade problem. Själv spillde jag på grund av frusna fingertoppar björnbärsmarmelad på min skjorta när jag skulle bre en croissant.

Världen är bra lustig, och jag skrattar hela vägen till badkaret.

Utan att förvänta sig någon sorts uppskattning, kommer Frank att fortsätta utforska världens alla hörn. Delvis i jakt på den perfekta Café Latten, men mest för er skull kära brödra-aristokrater. Så att ni genom våra livsbejakande ögon också ska få se hur det Egentligen står till med livet utanför den inramade trygghet som är kardborrknäppningen på era Lacosteskor.