Frank magazine

Idag öppnade jag lika många msn-fönster som jag hade vänner online för att få ställa frågan ”känner du någon som gjort abort”. Inte helt politiskt korrekt fick jag lära mig, men det först efter skadan redan va gjord.

Om man ska tro facebook har jag 260 vänner. Av dom känner jag totalt en person som gjort abort, alltså mindre än 0.004 % av mina vänner. Jag vill påstå att det faller under rubriken ”inte särskilt många alltså”.

Min fascination till allt det här har sitt ursprung i en tidigare konversation med den enda vän jag stolt och sanningsenligt kan kalla abortör. Jag valde att tacka så mycket för att hon nu bjudit in mig till den hemliga klubben. Superklubben som gör Frimurarna gröna av avund och fritt rinnande gråtsnor. Klubben där medlemmarna är alla vi som är coola nog att känna någon som gjort abort. Jag har länge känt att det är nåt som saknats i mitt liv, och jag förstår först nu va det va. Men när jag tackade min vän för inbjudan så fnös hon och skrattade så mycket åt mig att man kunde tro jag sagt nåt oironiskt positivt om melodifestivalen. Hon sa att jag är minsann inte så cool som jag tror, hon känner typ 3000 som gjort det.
Förfärad över hur lite jag tycktes veta om världen öppnade jag alltså upp konversationsfönster med alla mina vänner för att lugna mig. Så här kunde det ju bara inte vara! Jag har inget emot aborter, tvärtom, jag tycker det verkar snudd på skojigt och är lite ledsen för att jag själv förmodligen aldrig får uppleva en. Diskriminerad och återhållen av samhället på grund av mitt kön. Mansbröst till trots. Men jag reser mig nog på åtta. Killar kan.

Snabbt blev det hela i vart fall bekräftat av en annan kamrat. Han påstod att det är lika vanligt som ett ansträngt andetag från Peter Harrysson. Alla gör det, hela tiden och ofta mest för kul. Det är det nya botoxet typ.
En trejde kompis sa att jag nog inte visste så mycket om det här för att det va inget man talade högt om. Det har hänt många men det finns ingen anledning att basunera ut det till en stolle som mig. Precis som med könsjukdomar menade han.

Va fan. Dom visste jag inte heller att folk gick runt och drog på i hemlighet. Inte är väl det nåt att skämmas för? Det finns ju gott om idioter där ute som tycker att få skriva en statusuppdatering på facebook om att nu är dom allt förkylda igen, stackars dom, är det bästa som finns. Kan ingen av er istället skriva att ”nu pissar jag eld igen”, eller ”tredje aborten i höst, ’sad smiley’”.

Då men bara då kan jag tycka att ni fyller en funktion och återigen bidrar till samhället. Tills dess kan ni väl leta påklistrad omtanke hos era föräldrar eller någon annan som inte tycker om er men har blodsbandets tvång hängade över sig.

Gustav och Carrie Bradshaw undrar: Vad finns det mer där ute som jag inte vet om? Ibland känns det som att jag är fast i ett Arkiv-X avsnitt. Sanningen finns där ute någonstans, utanför mitt eget perspektivs trånga fängelse. Frågan är om jag vågar öppna tillräckligt många msn-fönster för att ta reda på den.

För Frank Magazine,
- Gustav Sveidquist.