Frank magazine

Jag tänker för mycket. Jag tänker alldeles för mycket. Jag var inne och snuddade på det i ett tidigare inlägg, men var snett på det då. Jag skrev att jag hade hopp om att allt analyserande av mig själv skulle leda till något positivt.

Det kommer det inte att göra.

Gud finns inte men jag skulle behöva tro.  Hatar mig själv för att jag inte gör det.
Kloka människor tror inte. Jag kan inte börja tro nu, när jag vart igenom den logiska tankekedjan så långt att jag insett att gud inte finns. Hur kan man lura sig själv nu liksom. Jag vill gå tillbaka till ett tillstånd där gud iaf kanske fanns, men hur skulle jag kunna. Gud är från början det ultimata ansvarsförflyttandet. Man slipper se sig själv som ytterst ansvarig. Det skulle passa mig. Skulle behöva ett bollplank istället för att vända mig inåt för att se problem och leta svar. En gud att tacka eller spy galla över. En ultimat syndabock.

Plockar ner mig själv i molekyler, och blir mindre lik orginalet för varje gång jag försöker sätta ihop mig igen. Kommer fortsätta så. Fortsätta med min introverta nedbrytning av mig själv. I slutändan blir jag ett tragiskt livsöde som ingen pratar om, det är för jobbigt. Någon som inte kunde hantera faktumet att man är så totalt ansvarig för sig själv, för sitt eget öde, för vem man är.

Att skriva är samma sak. Jag skriver en mening, går tillbaka och analysarer den, skriver om, analayserar igen och skriver om igen. Ser så mycket till detaljerna att helheten blir skev. Ibland kikar nåt igenom, och då skriver jag ett blogginlägg från första till sista ord utan att ändra mycket mer än felskrivingar. Det här är inte ett sånt inlägg. Det var längesen jag skrev så. Det var ett annat Jag som skrev det senaste inlägget som var så. Allt det jag skriver nu är ironiskt nog ytterligare en analys av mig själv. Ytterligare ett försök till att utplåna ursprungsmotivet av mitt själapussel. Jag tappar bort fler bitar för varje gång jag lägger det. Bitterheten är det enda jag känner igen från mitt orginaljag. Det är det enda tillstånd då jag känner mig någorlunda som mig själv. Det tillstånd som därför får regera. Tills dess att apatin och hopplösheten helt tar över. Det kommer ske på en måndag. Det är så här jag tänker. Ge mig en kram när vi möts.


För mig själv,
- Gustav Sveidquist.