Frank sysslar med humor.
Jag skulle vilja ta tillfället i akt och tacka alla våra läsare. Varför ni ramlar in här då och då kan jag inte riktigt reda ut, men vi uppskattar det. Till er som valt att göra lite reklam för Frank via facebook väntar stora saker när Frank blir aktiebolag. Och fria kramar när helst ni vill såklart.
Jag tänkte på det här med att försöka vara rolig, för det är ju ändå det vi gör här på Frank då och då. Försöker alltså. Ibland blir det hyggligt men oftast är målsättingen att mest undvika det direkt tråkiga.
Jag minns min personliga debut på humorscenen som om det vore igår. Det tillfälle då jag för första gången medvetet försökte vara skojig. Jag var med mamma på bröllop i Nyköping, det va en kvinnlig kusin som gifte sig. Till skillnad från hur det brukar gå till i Nyköping var inte brudgummen också en kusin till mig utan nytt friskt blod från den andra familjen.
Jag var runt tio år gammal och det va fest på nån form av loge. Väldigt mysigt och trevligt och helt rätt tillfälle för lite classic buskiskomik tänkte jag. Min plan, ihopknåpad raskt i mitt unga sinne när jag från en bänk såg de vuxna dansa, var att jag också skulle och dansa. Och jag skulle dansa ”roligt”. Jag såg det så fint inom mig. Jag skulle bjuda upp mamma till nån låt jag trodde skulle passa och så skulle jag chockera med en rolig dans. Alla i släkten skulle tycka att den där lilla killen från storstan, det är allt en liten komiker i gryende. Åhh va de hittar på, folket från Uppsala!, skulle alla säga medans de vek sig av skratt.
Planen va klockren, inget kunde gå snett.
Jag bjöd upp mamma, tog några självsäkra steg ut på dansgolvet och började sedan med en rasande frenesi slänga benen runt omkring mig. Dumflinandes med en blick som letade sig runt salen, beredd att bemöta hejaropen. Det tog kanske tre sekunder innan mamma märkte att det jag höll på med inte var någon regelriktig foxtrot. Om du ska dansa får du dansa ordentligt, sa mamma i allvarlig ton. Hålla på så där och skämma ut din mor. Det där sista sa hon inte men det va så hon tänkte.
Jag kollade på mina andra vuxna släktingar. Ingen log. Inte ens den ingifte morbrorn som tidigare på kvällen fyllegastat låten och lokala delikatessen ”Ålöfiskarns Vals”.
Jag stormade ut från festlokalen och tänkte på vilka oupskattande lantisar mina släktingar är. De förstår inte vad som är roligt, uppskattar inte riktiga entertainers.
Resten av kvällen spenderade jag med mina småkusiner. Vi lekte tagare. Det var skönt att vara med de yngre, inte samma press att leverera comedy gold.
Vid ett tillfälle drog jag ner byxorna på en killkusin och gjorde ett pruttljud. Alla barnen skrattade.
Revansch, fanfarer ljöd inombords, konfetti regnade ner! Från nederlag till succé i ett byxryck.
Nu sitter jag här på Frank och slänger mig med ord istället för ben men med samma rasande frenesi. Skillnaden är att den här gången erbjuder jag min publik både kramar och aktier. En vattentät plan till, tretton år efter den första.
Redaktionen önskar alla en trevlig helg.
Vi försöker bli mer folkliga.
För Frank Magazine,
- Gustav Sveidquist.
