Frank magazine

Jag sitter och försöker få kontakt med min vän Kristoffer över MSN. Han svarar inte och jag tar det som en diss. Han kanske inte vill va vänner längre. Nu när han inte bor hos mig har jag spelat ut min funktion. Han har nya vänner, nytt folk att dela lya med. Kristoffer, allt jag vill är att bjuda hem dig till mig för att kolla på Eurosport! Charlotte Kalla ska åka skidor och jag tänkte att det kan ju bli mysigt för oss att titta på. Du kan få macka och Oboy också. Men du vill inte ens svara. Så här dissad har jag inte blivit sen jag försökte berätta för Gimo-Sophia att jag trodde jag var kär i henne. Jag va 15 år och ville att hon skulle veta. Vi hade druckit folköl på Årstakullen och va mitt uppe i allt det goda med livet. Men någon hade skvallrat om vad jag skulle säga. När jag bad henne följa med och prata, bort från allt folk,  så ville hon inte. Vi kan prata här sa hon, men jag sa att det kan vi inte alls det. Föga visste jag att hon bara ville undvika att höra om mina känslor, för hon kände ju inte i närheten av samma sak. Hon ville inte att det skulle bli pinsamt.

För henne då alltså. Jag va redan bortgjord. Alla visste att jag var kär och alla utom jag visste att hon inte va det.
Det här har jag skrivit till dig på MSN nu också Kristoffer. Du svarar fortfarande inte. Kanske ska jag ringa, men jag vill ju inte störa. Du har ju annat att göra, andra kompisar att leka med. Klart du ska leva livet min vän, gör det till fullo. Men om du inte svarar på det jag skrivit snart kan du glömma Oboyen och mackorna. Jag har ju min stolthet.


För Frank Magazine,
- Gustav Sveidquist.