Frank magazine

Idag när jag läste Dilbert påmindes jag om en konversation jag hade med några vänner för ett par månader sedan. Ämnet som bollades var hur man helst vill bli när man blir gammal. Riktigt gammal.
Naturligtvis vill vi alla vara friska och pigga och dö fridfullt i sömnen, men det va inte riktigt det jag fann intressant. Utan om man fick välja mellan att vara klar i huvudet men ha en kropp som inte alls fungerar, eller att ha en frisk kropp men med ett huvud som inte hänger med, vilket skulle man då föredra?
De flesta i duskussionen valde att ha en fungerande kropp. Argumentet var att det inte gör så mycket att man inte hänger med på allt, för det är man ju ändå lycklig ovetande om det när hjärnan förfallit. Man är helt enkelt för dum för att förstå att man är dum, vilket gör att man glatt kan gå vidare med det av livet som återstår.

Jag förstår argumentet men motsätter mig det.

Jag har alltid sett mig själv som en relativt reklekterande människa, och att jag hellre vet ”sanningen” och misstrivs med situationen än tvärtom. Det här gör ofta att jag tänker alldeles för mycket på saker och ting, både stora och små. Ganska så ofta så blir jag till exempel väldigt medveten om hur jag pratar och börjar att för mig själv tyst analysera det. Allt från (brist på) komisk tajming, dialekt och uttal, tonlägen och så vidare. Och när man börjar tänka på det blir det snabbt jättekonstigt att försöka prata. Man kan såklart inte vara särskilt rolig när man verkligen försöker och man får ett väldigt speciellt uttal om man hela tiden fokuserar på hur man till exempel säger bokstaven R.

Det jobbigaste jag vet är när jag en bit in i en vettig konversation kommer på att ”nu har jag inte tänkt på hur jag pratar på ett tag”. I samma sekund som jag får den insikten får jag också en isande känsla i magen för jag vet att nu kommer jag inte kunna sluta tänka på det. Det här händer mig med rätt många andra saker, tex hur jag andas och hur mycket saliv jag har i munnen. Fast de två är kanske mer tvångstankar än någon sorts djupare reflektion.

Just nu känns det kanske litegrann som att jag argumenterar emot mig själv, för jag konstaterar ju att faktumet att jag är medveten om det här ovan får negativa följder. Men i alla fall tankarna på mitt eget tal ser jag som ett tecken på någonting mer. En vilja att förstå, att vända inåt och analysera. Och även om den just nu snarast är ett handikapp så kan förståelsen i slutändan vara något positivt. Först när man jobbat sig igenom sina tankedemoner naturligtvis, men att man kommer stärkt ut på andra sidan.

Förhoppningsvis.
Jag väljer alltså att oavsett fysiskt kondition vara klar i huvudet, även om det innebär nån form av stort lidande till följd av min hjälplöshet.

För att återgå till Dilbert.
Jag satt alltså och läste Dilbert, den serie som driver med kontorsarbete i stort och multinationella IT-företag i särskilt. För varje ruta jag läste, log jag lite men blev samtidigt mer irriterad. Varenda sak stämmer ju in på mitt jobb. Inte det jobb jag har nu utan ett jobb jag hade förut. (Jag vill inte få sparken. Från det jobb jag hade förut alltså.)För varenda meningslös policy som av meningslösa chefer införs i serien kan jag leta fram ett mail från våra egna chefer som börjar med ”We would like to take this oppurtunity to remind you of the policy regarding...”.

Det är inte en överdrift, vi har dom alla (hade, på mitt gamla jobb alltså). Policyn om att persienner ska vara neddragna. Policyn om att bara särskilt utbildade personer får flytta min dator, något som kan ta en halv arbetsdag att anordna. Policyn om vilken vinkel armbågen ska ha när jag använder musen, trots att hälften av alla möss som tillhandahålls fungerar minst sagt bristfälligt. Policyn om att inget får sticka upp över kanten på våra båsväggar, jag antar att det förstör landskapsarkitektens vision.

Det här är de jag kan slänga fram på rak arm.

På vinkelrätt rak musarm.

En insikt om hur idiotisk vår tillvaro kan vara här (på mitt förra jobb). Och allt blev som sagt smärtande tydligt när jag läste en parodisk serie över det. Ytterligare argument för att upplysning är dåligt kanske.

Men.
Om jag nu ska ha en bajskorv i fickan vill jag trots allt veta om att jag har en bajskorv i fickan. Att vara olyckligt medveten om min enformiga tillvaro i en efterbliven hierarki. Kanske kanske, kan jag då börja göra nånting åt det.

Det bästa jag kan göra är med största sannorlikhet att flytta bajskorven till den andra fickan. Jag kommer så småningom säga upp mig för att söka nytt jobb i ny stad och sedan börja gnälla på nytt igen.

Ok Gustav, vad vill du ha sagt med det här då. Jag vet inte, men det är fredag och det är allt ni får.


För Frank Magazine,
- Gustav Sveiduist
Min ambition att skriva övergår min talang.