Frank magazine

Så här på ålderns höst har jag märkt ett par saker som händer med mig och mitt spektakel till kropp. Inte sen puberteten har jag förändrats lika drastiskt.
Både kropp och psyke är i förfall. I och med att jag kom i puberteten relativt sent också, så är det inte utan att det stockar sig i halsen när jag konstaterar att mina fem korta år på toppen är över. Inte heller va det fem år på den absoluta toppen, nej nej så kul fick jag inte ha det. Det va snarare en period då jag ansåg mig ligga strax under medel. Jag va lite mindre tjock, hade lite mer studs i dojan och aningen mer bett i mina oneliners. Men någon Brad Pitt, eller Ricky Gervais för delen, har jag då rakt aldrig varit. När jag förra veckan iklädd svart mössa och luva köpte min första flaska Regain kände jag mig ganska nära den botten som kommer att vara resten av mitt liv. Döm av min förvåning när jag över helgen upptäckte att jag kunde sjunka lägre.

Här är historian om hur jag förstod att förnedring inte har några gränser.

Det hela började i torsdags.
Jag såg hur vågens mätare med oväntad lätthet sprang upp mot oanade höjder när jag stog och vägde mig på kvällskvisten. Innan middagen naturligtvis, vilket i efterhand känns ännu värre när det var en så hög siffra som visades ändå.
Det hela fick bli en väckarklocka. På med springskorna och den numera tajta träningströjan och ut ner mot kajen. Det hela gick förvånansvärt bra, och en halvtimme senare var jag hemma, färdigduschad och nöjd med att det på middagstallriken låg något nyttigt. Så långt var allt ok.
Det var på fredagen det urartade.

Jag bestämde mig för en löptur. För andra dagen i rad! Det är för mycket!!
Helt galet säger ni, det är lätt att vara efterklok säger jag. Men visst, jag borde känna min kropp så väl att jag förstått att det hela skulle leda till utbrändhet och följdsjukdomar.
Och naturligtvis, redan tio minuter in på min runda tog jag helt slut och började flåsa och snubbla mig fram. Väl hemma hade jag hypokondri-astma och så mycket träningsverk att man kunde tro att jag hade muskler att ha det i.

På kvällen gick vi trots allt ut, vi hade ju finbesök från Malta. Vi åt och drack och skålade i goda vänners lag innan vi tog oss ut på krogen. Väl där rörde vi oss obekvämt till musiken och helt plötsligt var det dags för stängning.
Men vi skulle ha mer roligt än så tyckte vi och fortsatte arbeta på ett av våra fylleprojekt vi nu haft i någon månad. Det Tre Våningar Höga Mänskliga Tornet!

KP stadigt underst. Mattias svajigt sittandes på vad som här kommer benämnas som KP:s axlar, trots att det nog inte va riktigt så högt upp han satt. När grunden så va lagd  va tanken att jag skulle hoppa upp som våning tre. Varför jag fick den positionen trots övervikt och brist på spänst är oklart, men resonemanget gick ungefär ut på att jag ju hade gjort det förut. Den gången var ingen succé utan innefattade blodutgjutelse och svordomar från oss, och ilskna tutsignaler och nävar från bilister vars väg vi blockade efter fallet. Jag har med andra ord svårt att se hur det argumentet för att få mig överst skulle kunna hålla i rätten, men så va det.
Döm av min förvåning när vi faktiskt lyckades!

Vi satt i några sekunder och kände antiklimaxets bittra stämning komma farande, en månads hårt jobb och det här va alltså belöningen. Vi hoppade ner, gjorde en slapp high-five och började genast spana mot nya höjder. Bokstavligen. För att göra en lång historia kort(are) så föll jag och Mattias 60 höga centimer från en fasad, rakt ner på asfalten. Ett fall efter vilket Mattias kommer behöva en artificiell höftkula och jag själv ett par specialtillverkade skor och en smäll på käften. Det kan ha varit mit fel att vi föll.
Min ”träning”, vilket om jag inte minns fel va ämnet som jag startade att prata om i den här uppsatsen, har efter det här kommit till ända. Jag anar att jag har en spricka i fotbenet. En spricka som jag i såna fall alltså fick av ett 60 centimeters hopp.

Där tar jag en paus i mitt fysiska förfall och går in på det psykiska:

I lördags va det dags för nästa tillställning i Maltesens ära. En hemmafest i centrum som vi anlände till efter att först ha spelat vad som officiellt konstaterats vara världens bästa ölspel och sedan prövat på en lokal delikatessupplevelse kallad Taxiresa. En taxiresa där KP verbalt misshandlade taxichauförren så hårt att Mattias valde att blunda och därefter somna. KP inte bara dömde ut hans arbetsval och talang för detsamma utan hann också med att förminska honom som människa då han minsann inte hade koll på enkelriktat. Att vår vän bad om ursäkt när taxiresan var över, hjälper föga för den stackars chauffören som med all säkerhet fortfarande gråter sig till sömns.

En jävligt bra taxiresa med andra ord.

Väl på festen står jag och köar till toan och svär högt över längden på kön. Jag försöker övertala folket framför mig att ”kissa i kors är den nya lilla svarta”, trots att jag aldrig träffat dom tidigare. Den första var från Mellerud (på riktigt!) och dom är ju vana vid hårda bud så han gick naturligtvis med på det. Den andra var från Irland och aningen mer svårövertalad. Jag förstod snabbt varför.
Ni som känner mig vet att min engelska på gamla dar visats sig obefintlig så fort jag fått i mig mer än två öl eller sprungit mer än tio meter i streck. Så när jag la fram mitt förslag till Irländaren använde jag det mindre kända uttrycket; ”Would you like to que in a course?”. Vilket ju även mongoloider vet betyder nånting annat än att kissa i kors.
Han skrattade hela vägen in på toan där han fick stå för sig själv och urinera helt ovetande om vad jag egentligen hade menat.
När jag själv står och kissar senare, utan Mellerudarn som av nån anledning gick ifrån kön, knackar det försynt på dörren. Jag är precis klar så jag öppnar naturligtvis. Utanför står en söt tjej som jag tror bor där och därför vet är från Finland. Hon säger med ett leende något i stil med att hon hoppas hon inte stressade mig, och jag svarade väl att nej nej, det va ingen fara. Jag ser sen min öppning att framföra lite comedy gold och letar febrilt efter en oneliner att dra fram. Jag hör mig själv säga ”I hope you like to pee!”.
Tre svinlånga sekunder går innan hon säger ”okidoki...” och smiter in på toan.