Frank magazine

Jag pratade med en kompis på MSN om hur saker och ting är, ni vet det vanliga om hälsa och humör. Hon var glad, för hon hade precis fått ny ugn, ny kyl och ny tvättmaskin. Jag gladdes verkligen med henne, så mycket nya vitvaror på en och samma gång trodde jag var en utopi.

Hon berättade sen att killen som i andrahand hyr våran gemensamma lägenhet i Uppsala antagligen kommer säga upp kontraktet. Hon hade sett det i hans statusuppdatering på Facebook, till oss har han inget sagt ännu. Då blev jag lite upprörd. Att behöva schemalägga en resa till hemstaden för att ordna med lägenheten, igen, lockar inte särskilt. Att få veta det över facebook var generande.

Kukhyresgästen som krånglat mest hela tiden och vid ett tillfälle var försvunnen så pass länge att hans mamma spårade upp mig genom mitt efternamn och bad mig åka till lägenheten. Hans bror var redan där och hade plingat på dörren en längre tid. När jag satte nyckeln i hålet märkte jag att det va fel nycklar och började mentalt förbereda mig på att sparka in dörren, men i samma sekund öppnades dörren inifrån. Det va hyresgästen och han skyllde på sömnbrist och bråk på jobbet och nånting annat jag inte lyssnade på. Jag hade fullt upp med att tyst håna mig själv för att jag trott jag skulle kunna sparka in en ytterdörr.

I vilket fall, nu är han alltså en Facebookuppdaterarjävel. Må satan ta hans laptop. Må Facebook brinna upp.

En annan kompis jag pratat med idag hade precis beställt en Iphone men hade problem att via Googlemaps hitta till postkontoret. Glädjen över köpet byttes till frustration över den oklara vägbeskrivningen. Gatan det gällde var väldigt lång och pluppen som visade målet satt något oklart mitt emellan allt som kunde varit postkontor. Jag föreslog att hon skulle följa Björkgatan och sen ta höger. Hon sa att hon skulle testa mitt råd och loggade ut från msn. Jag kollade google igen, det va ju inte alls Björkgatan. Shit.

När och om du läser det här kommer du va frusen och sur som fan. Jag föreslår att du skriver ett argt mail som du aldrig skickar. Ett bra sätt att få ur sig saker och ting har jag hört. Dessutom slipper jag ju läsa det. Om du tvunget måste skälla på mig nås jag bäst på Lunarstorm.

Men såklart, förlåt. Jag hoppas du slipper köldskador där du nu traskar i snön, åt fel håll.

Själv hade jag här om dagen problem med HD-kabeln till mitt Xbox igen. Den visade visserligen en väldigt skarp bild, men ljudet var som bortblåst. Jag fick koppla in vanliga kablar och grät en skvätt över den prestanda jag visste fanns men som inte kunde frammanas. Det hela var så sorgligt, så väldigt tragiskt. Jag kunde inte spela mer än några minuter innan klumpen i magen fick mig att stänga av. Jag har ingen aning om hur jag ska lösa det här när jag kommer hem idag. Hur ska jag kunna känna samma kärlek för mitt TV-spel om jag vet att det kan så mycket mer. Jag vill bjuda över vänner och spela lite, men jag skäms. Det hela gör att jag mår dåligt i själen.

Tekniken kommer bli min död, och kanske även mina vänners om de fortsätter följa mina vägbeskrivningar. Fast KP, för oss gick det ju bra! Den gången du ringde mig och vi lyckades söka fram parken du letade efter och sen guida dig dit är beviset på att allt nytt inte är dåligt.

Låt oss göra om det nån gång, låt oss visa att det inte bara är vitvaror som kan skänka teknikbaserad glädje.

Så KP, gå vilse och ring mig. Nu vänder vi det här.

För Frank Magazine,
- Gustav Sveidquist