Pausar och tar en kopp kaffe.
Så tar jag en liten paus från den slöa stillhet som är vårat projektarbete och skriver ett par rader. Jag jobbar ju hemifrån den här veckan och i bristen på sociala kontakter som det innebär får Frank bli mitt substitut, min kontakt med verkligeheten. För i övrigt gör jag ju ingenting. Ingenting. Jobbet i sig är lugnt och TV och TV-spel får visserligen tiden att gå, men samtidigt gör det min hjärna till mannagrynsgröt. Och mannagrynsgröt är ju den grötigaste gröten, så jag hoppas ni förstår vidden av det här. För visst är den väl grötigast va? Jag äter ju inte gröt så hur kan jag veta. Nästa gång gör jag en allegori jag kan mer om.
Allegori, det ordet ger mig pluspoäng i akademiska kretsar, visst?
I måndags gav jag mig ut på en springtur för att få lite luft och livslust. Det tog 500 meter innan jag hade ont på fyra ställen, inklusive två knän och ett öra. Jag började promenera istället, med den vackra floden på min högra sida och högljudda knarkare på min vänstra. Jag promenerar i sick-sack för att undvika alla fåglar som letar mat längs vattnet. Dessa hemska hemska varelser. Med näbb och klor för att döda, och vingar så man inte ser dem komma. Tack för den gud.
Knarkarna såg ännu inte ut att ha nyktrat till sen Paddys day, och förmodligen kommer de aldrig att göra det. Så det va med en försvarlig mängd självförakt jag konstaterade att de trots allt detta nog är i bättre kroppslig form än mig själv. Kanske är det deras obligatoriska träningsoverall och sneakers som ger det intrycket. Likt en sorts kamoflouge där för att avskräcka lagens makter från att försöka jaga ikapp dem efter en korvstöld på Lidl. De ser helt enkelt alltid beredda ut på en springtur.
I helgen som var jobbade jag ju 24 timmar om dygnet. Eller snarare, jag ska vara beredd att jobba när helst det ringer och kan därför inte lämna lägenheten. Jag utnyttjar det till att kolla på film i soffan tills ankan kommer hem från sin shoppingtur / söndags fika / träningsrunda etc. När hon väl hemma frågar om jag haft mycket att göra nickar jag stämningsfullt och lägger mig och sover på soffan istället. Snäll som hon är fixar hon mat, disk och städning så jag som jobbat så mycket ska slippa.
Att undvika sysslor är fan en syssla i sig, jag förtjänar min tupplur.
För Frank Magazine,
- Gustav Sveidquist
Allegori, det ordet ger mig pluspoäng i akademiska kretsar, visst?
I måndags gav jag mig ut på en springtur för att få lite luft och livslust. Det tog 500 meter innan jag hade ont på fyra ställen, inklusive två knän och ett öra. Jag började promenera istället, med den vackra floden på min högra sida och högljudda knarkare på min vänstra. Jag promenerar i sick-sack för att undvika alla fåglar som letar mat längs vattnet. Dessa hemska hemska varelser. Med näbb och klor för att döda, och vingar så man inte ser dem komma. Tack för den gud.
Knarkarna såg ännu inte ut att ha nyktrat till sen Paddys day, och förmodligen kommer de aldrig att göra det. Så det va med en försvarlig mängd självförakt jag konstaterade att de trots allt detta nog är i bättre kroppslig form än mig själv. Kanske är det deras obligatoriska träningsoverall och sneakers som ger det intrycket. Likt en sorts kamoflouge där för att avskräcka lagens makter från att försöka jaga ikapp dem efter en korvstöld på Lidl. De ser helt enkelt alltid beredda ut på en springtur.
I helgen som var jobbade jag ju 24 timmar om dygnet. Eller snarare, jag ska vara beredd att jobba när helst det ringer och kan därför inte lämna lägenheten. Jag utnyttjar det till att kolla på film i soffan tills ankan kommer hem från sin shoppingtur / söndags fika / träningsrunda etc. När hon väl hemma frågar om jag haft mycket att göra nickar jag stämningsfullt och lägger mig och sover på soffan istället. Snäll som hon är fixar hon mat, disk och städning så jag som jobbat så mycket ska slippa.
Att undvika sysslor är fan en syssla i sig, jag förtjänar min tupplur.
För Frank Magazine,
- Gustav Sveidquist
Kommentarer
Trackback
